Året som gått och det som komma skall

Jag har hört sägas att upplevelsen av ett år – om det varit tungt, lätt, upplyftande eller prövande – i stor utsträckning är en subjektiv och kulturell berättelse. Inte en objektiv sanning som universum automatiskt levererar till alla samtidigt.

Att 2025 skulle ha varit ett “tufft år” och att 2026 därför blir ett “bättre år”, mer upphöjt eller mer medvetet, är alltså inget som gäller för alla. Samtidigt tror jag att många människor har upplevt 2025 som intensivt, snabbt och omvälvande – både personligt och globalt. Det märks i samtal, i sociala reflektioner och i hur människor beskriver trötthet, förändring och omställning. Det betyder inte att alla haft ett dåligt år, men att många har känt mer rörelse, mer tryck och mer förändring än vanligt.

Inför ett nytt år skiftar förstås förväntningarna kraftigt. Och eftersom jag rör mig i sammanhang där astrologi, horoskop och nyandliga perspektiv används som språk för att förstå livscykler, möter jag ofta berättelser om att ett prövande år kan följas av ett uppvaknande, en ökad medvetenhet eller ett lättare inre flöde. Jag vet att detta är symboliska tolkningar, inte empiriskt bevisade universella lagar. Men jag vet också att sådana berättelser kan vara hjälpsamma. De ger riktning. De ger mening. De gör det lättare att orientera sig i förändring.

Världen kommer sannolikt fortsätta vara komplex och ibland turbulent, med både möjligheter och konflikter. 2026 blir därför inte automatiskt ett år av frid eller upplysning – varken globalt eller kollektivt. Men det kan bli ett år av nya val, nya satsningar och nya sätt att leva. I alla fall för mig personligen. Ett år där jag låter hoppet få leda efter ett tufft år, inte som flykt, utan som ett medvetet val. Ett år där jag vill försöka välja förändring, och där jag hoppas att vissa delar av livet – ekonomi, kärlek och vänskap – ska få mer utrymme att växa. Oavsett trender och berättelser kan 2026 mycket väl bli ett bättre år för mig, om det blir ett år där jag prioriterar det jag faktiskt behöver, investerar i min egen trygghet och fortsätter att växa i medvetenhet.

För mig landar det här också i något väldigt vardagligt och mänskligt. För oavsett hur vi tolkar år, cykler och berättelser finns det ett ögonblick som ofta återkommer när ett nytt år närmar sig. En lågmäld men påtaglig känsla av att stå kvar på samma plats. Att vissa svårigheter fortfarande finns där. Att reflektion lätt glider över i en inre bokföring av det man ännu inte har, eller ännu inte har förstått. För många finns det också en mer svårfångad känsla under ytan – inte riktigt skam, men något besläktat, en upplevelse av att man borde ha kommit längre vid det här laget. När den känslan dyker upp är impulsen ofta att ta i mer. Att förbättra sig. Skärpa sig. Göra sig till en bättre version av sig själv. Hälsokulturen förstärker det här. Om något skaver är svaret nästan alltid mer träning, mer insikt, mer disciplin. Men för många av oss är det inte det vi egentligen behöver.

För vissa har det här året inte handlat om genombrott eller stora yttre förändringar. Det har handlat om något mer lågmält men kanske viktigare: att lära känna sina gränser. Att kunna stanna kvar i kroppen i situationer som tidigare varit överväldigande. Att välja mindre när mer har kostat för mycket. Att möta sig själv med större förståelse när livet fortsatt vara komplext. De där förskjutningarna syns inte alltid utåt, men de förändrar hur tryggt livet känns på insidan. Och innan man bestämmer sig för vad som ska förändras nästa år kan det vara värt att stanna upp och erkänna vad det faktiskt har krävt att ta sig hit.

För min egen del har året som jag nu lämnar bakom mig inte varit ett vanligt år. Det har varit ett år som gått under huden. Som möblerat om mitt nervsystem. Som gjort att jag inte längre kunnat leva på gamla sätt – inte ens om jag hade velat.

Jag har burit många roller länge. Den starka. Den ansvarstagande. Den som håller ihop. Den som ser andra. Den som löser. Den som är duktig. Och jag har varit bra på det. Riktigt bra. Men jag har också sett, kanske tydligare än någonsin just det gångna år, hur mycket det har kostat.

Jag har fått höra att jag som liten uppfattades som tyst och försynt. Och så upplevde jag också mig själv. Men på insidan var jag långt ifrån tyst. Där fanns en stark, upprorisk röst som ville bli hörd. Jag gav den aldrig riktigt plats. För var skulle den få ta plats? Det fanns ingen vuxen som såg mig, ingen som bar det som var för stort. Och jag tror att det var där jag gick in i ett slags freezeläge för att överleva. Inte som ett medvetet val, utan som en kroppslig strategi, bli stilla, bli liten, bli lätt att ha att göra med. Samtidigt var jag inte avstängd. Tvärtom. Jag var oerhört vaken. Jag läste av stämningar innan någon ens öppnade munnen. Jag kände när stämningen skiftade. Jag visste när något var på väg att bli spänt, kallt eller farligt. Det gjorde mig skicklig. Jag blev expert på att känna in. Men det formade också ett mönster där min trygghet alltid låg i att ha koll på andra.

Jag levde länge i det där freezeläget, långt upp i tonåren. Sedan kom en sorts revolt. Jag blev mer extrovert, mer synlig, mer utåtriktad. Jag blev den som hellre tog plats än försvann. Den som ibland slog först – inte med knytnävar, men med ord, med attityd, med en hårdhet som egentligen var ett pansar. Jag var den som ställde mig längst fram när orättvisor uppdagades. Jag tog den svages röst, inte för att jag var modig i grunden, utan för att jag inte stod ut med att se någon bli trampad på. Men den rollen hade ett pris. För i samma stund som jag blev tydlig blev jag också dömd. Missförstådd. Exkluderad. Och det är en märklig erfarenhet: att längta så desperat efter inkludering, och ändå gång på gång hamna i situationer där man blir utpekad som problemet.

Efter att jag skrivit mina böcker, och efter femtioårsåldern någonstans, trodde jag att jag hade hittat en balans. Att jag hade gjort upp med barndomen och allt det där tunga och traumatiska. Men det är först de senaste åren som det blivit smärtsamt tydligt att den vuxna Laila inte alls mått så bra som hon trott. Och att hon långt ifrån är “klar”, stark och redo på det sätt som hon velat vara. Snarare har jag insett hur mycket som fortfarande burits, hanterats, tryckts undan – och hur lätt det är att förväxla funktion med välmående.

Som vuxen tog jag med mig samma förmåga in i relationer, både som partner och som vän. Jag ville ha fred. Jag ville förstå. Jag ville undvika konflikt. Och kanske mer än jag velat erkänna ville jag bli omtyckt, älskad och sedd – och inte minst inkluderad. Samtidigt har jag en stark personlighet och en tydlig energi. Det är en märklig kombination. Jag vet idag att även när jag är tyst kan jag påverka ett rum. Även när jag menar väl kan det uppstå friktion. Ibland har jag känt mig missförstådd, till och med orättvist behandlad, som om min blotta närvaro skapat osämja, trots att min intention varit god. Jag har kämpat länge med att hitta balansen mellan min längtan efter lugn och min inre kraft – två helt olika krafter som jag aldrig riktigt lärt mig att hålla samtidigt.

Det var därför det skrämde mig när jag under 2025 började känna hur kroppen sakta gled tillbaka mot freeze. Inte den stilla friden, utan den där överlevnadstystnaden. När man slutar känna efter vad man vill och bara försöker hålla sig hel. För drygt trehundrafyrtiofem dagar sedan sa något i mig: nu räcker det. Det var inget dramatiskt utåt. Det var ett avgörande inåt. Ett mentalt avstamp. En gräns som inte längre gick att förhandla bort. De första hundra dagarna efter det var nästan outhärdliga. Kroppen var i uppror. Panikångestattacker. Sömnlösa nätter. Ett nervsystem som levt i konstant beredskap så länge att det inte längre visste hur vila kändes. Det var som att allt som hållits tillbaka under årtionden krävde uppmärksamhet på en gång. Jag förstod då, på ett väldigt konkret sätt, att det inte handlade om svaghet – utan om hur länge jag hade levt med ett stresspåslag som aldrig riktigt fått klinga av.

Och jag kan verkligen inte rekommendera någon att leva så, om man inte måste. För det stora problemet är kanske just det, att vi kan leva i relationer, både med vänner och partners, där vi parerar, kompenserar, anpassar oss och håller oss politiska korrekta – och mitt i allt det tror vi att vi är fria. Jag har varit rädd så många gånger, under detta år, att det är för sent för mig att “bli frisk”. Jag vet från dem som står mig närmast att det kan vara svårt att förstå hur det här året faktiskt har varit för mig, men för mig har 2025 på många plan varit det jävligaste jag varit med om. Inte bara i tanken, utan i kroppen. I nervsystemet. I den där tysta, långsamma utmattningen som uppstår när man burit för mycket för länge. Men inget som syns på utsidan. Så var varsam i dina omdömen. Du vet inte vilken kamp de du möter, kämpar med.

Men sakta har jag märkt att något börjat förändras. Halvvägs genom året märkte jag det i kroppen, inte bara i tanken. Jag rörde mig annorlunda i mitt hem. Jag andades på ett annat sätt. Jag lyssnade inte längre efter faran. Jag märkte att jag inte längre tassade runt i tysta konflikter som aldrig reds ut. Jag behövde inte vara rädd för att bli utestängd, få mina känslor negligerade eller träffas av elaka ord. Och kanske var det det största av allt: den rädsla som suttit i systemet så länge började tappa sin makt.

Jag förstår nu att trygghet inte är något man får av någon annan. Trygghet är när kroppen äntligen förstår att faran är över. Samtidigt vet jag hur svårt det är att bryta gamla mönster. Gamla överlevnadsmönster. Mönster som nästan blivit min egen undergång. Den faran har det lilla barnet i mig burit i många år. Och just därför har jag också lärt mig något viktigt, att triggers inte kommer ur svaghet. De kommer ur minne. Ur överlevnad. Kroppen minns hur det var att bli tystad, ignorerad eller inte vara trygg. Den reagerar inte med logik, utan med skydd. Därför handlar läkning inte om att släppa taget om det förflutna, utan om att möta den del i mig som fortfarande lever där. Triggers är inte problemet. De är portalen. Det vill säga - kroppen. De visar var kroppen fortfarande väntar på att bli mött med medkänsla.

Och jag vet att jag har många triggers kvar att arbeta med. Jag måste låta det få ta sin tid. Samtidigt finns det en smärta som är svår att förklara för den som inte känt den, hur ont det gör att bli exkluderad, särskilt när min intention egentligen alltid har varit att inkludera – och när min egen längtan efter att få höra till är så grundläggande. Jag försöker hålla båda sanningarna samtidigt: att min reaktion är begriplig, och att den också kan få mjukna med tid, med trygghet, med möten som inte kräver att jag stänger av mig själv.

Mitt i allt detta försöker jag låta den lilla Laila få vara här nu. Jag försöker, trots sorgen jag fortfarande bär, låta henne få leka, skriva och vila utan att känna in någon annans storm. Låta henne få vara hel, mjuk och orädd. Och jag arbetar fortfarande med att låta den vuxna Laila sluta vänta på att bli räddad. Istället väntar jag på kärlek som känns trygg. På vänskap som står kvar när det blåser. På beröring som inte kräver förklaring. På samtal som går att vila i. På närhet som inte behöver försvaras. Jag väntar på den stilla glädjen – att få skratta utan vaksamhet och dela min värme utan att förlora mig. Jag väntar inte på dramat, utan på det enkla: ett liv som får kännas gott, sant och lugnt. Även om det ibland känns hopplöst för sent.

Och när jag ser framåt vet jag också vad jag längtar efter i relationer. Inte perfektion, utan reparation. Inte att vinna, utan att förstå. Relationer där man saktar ner, andas och skapar utrymme för ärlighet istället för att upprepa samma mönster. För det är inte konflikter som förstör band, utan tystnaden efteråt. Det som aldrig sägs. Det som sopas undan. Läkning sker när båda tar ansvar för sin del utan försvar, när man lyssnar på hur det faktiskt landade, inte bara på vad man menade. Reparation är en kärlekshandling – att välja ödmjukhet före stolthet, nyfikenhet före antaganden, närvaro före flykt. Det är där tillit kan byggas igen. Det är där närhet kan återvända – mjukare och sannare än förut. Och kanske får jag en dag känna det med någon. Jag har dock svårt att tro att det är det kommande året som ska ge mig det. Jag säger det med en gnutta bitterhet, men också med ärlighet. För det kommer från en genuin plats inom mig. Däremot känns året som kommer inte som ett år där jag ska bevisa eller kompensera något. Det känns som ett år där jag ska försöka bygga en grund som matchar den jag är nu – även om jag fortfarande känner mig vilsen ibland, samtidigt som jag känner mig friare än på länge.