Yoga är en karaktärsträning

Shaolin Hereos vs Yoga

Jag tycker väldigt mycket om Shaolin Heroes, ett program som just nu går på SVT.

Det är inte ett stillsamt program i yttre mening – träningen är krävande, disciplinen hård och tempot stundtals obarmhärtigt – men det finns ändå något respektfullt och eftertänksamt om kung fu som väg, förmedlad genom mästarna och speglad i deltagarna.

Processen, aktiviteterna och utmaningarna synliggör hur deltagarna gång på gång fastnar i invanda sätt att tänka. Där prestation, kontroll och självbild tar över – mönster som är djupt mänskliga och som många av oss bär med oss i vardagen. Det blir tydligt hur dessa mönster, ofta omedvetet, kan föra oss långt bort från vårt sanna jag.

Kung fu används här inte för att övervinna andra, utan för att långsamt avslöja dessa mönster. Kroppen blir ett verktyg för insikt. Trötthet, motstånd och frustration fungerar som speglar snarare än hinder.

Det som gör Shaolin Heroes så starkt är att kung fu här inte framställs som något isolerat eller exotiskt, utan som en del av en mycket äldre mänsklig tradition. En tradition där kroppen används som plats för lärande, inte för dominans, och där disciplin ses som ett medel för mognad snarare än kontroll.

I den meningen står kung fu nära flera av de stora visdomstraditioner som växte fram under antiken – på helt olika platser i världen, utan att känna till varandra. I Kina verkade Konfucius, som lade grunden för ett tänkande där karaktär, självdisciplin och relationellt ansvar sågs som avgörande för både individ och samhälle. I Indien undervisade Buddha om lidande och befrielse genom träning av etik, medvetenhet och insikt. I Grekland gick Sokrates runt och ställde sina frågor om det goda livet, övertygad om att självrannsakan var nödvändig för att bli människa fullt ut.

De delade inga texter, inga metoder och inga språk. Ändå pekade de alla mot samma riktning, att människan formas inifrån och ut, genom övning, ansvar och reflektion. Det är i denna idévärld som kung fu hör hemma. Inte som kampteknik i första hand, utan som karaktärsträning. Precis som i dessa filosofiska traditioner blir kroppen här ett redskap för etik, och disciplinen ett sätt att odla omdöme, ödmjukhet och mognad över tid. Så misslyckanden är inte slutpunkter utan en del av vägen.

Precis som i yogan finns här en tydlig hållning det är inte resultatet som är praktiken, utan relationen till det som sker under tiden. I yogan talar vi ofta om abhyasa – den ihärdiga övningen. Det handlar inte om att göra rätt, utan om att fortsätta dyka upp för att möta sig själv om och om igen i kroppen, i andetaget, i reaktionerna. Att se sina mönster utan att genast försöka förändra dem utan först och främst reflektera över dem. Var kommer de ifrån? Hur blev jag sådan här? Är det något som gagnar mig och mitt liv? Eller kanske rent av motsatsen?

Och så vairagya – förmågan att inte klamra sig fast vid resultatet. Att göra sitt arbete, men släppa taget om bilden av hur det borde bli. Att inte värdera, inte döma, inte ha några förväntningar eller föreställningar. Tillsammans skapar de två en praktik där ansträngning och mjukhet balanserar varandra. När dessa principer får samverka blir rörelsen inte ett verktyg för att bevisa något, utan ett sätt att öva relation. Relation till motstånd, till trötthet, till frustration och till de delar av oss som vill prestera, kontrollera eller dra sig undan.

Det är här tapas hör hemma beroende på kontext – inte som en disciplin som syftar på hårdhet eller självbestraffning, utan som den värme som uppstår när vi stannar kvar i det som är sant, även när det är obekvämt. En inre eld som renar snarare än bränner. Rörelsen, praktiken, blir då inte ett medel för prestation, utan ett sätt att träna närvaro, ansvar och självreglering.

Jag brukar alltid tala om att kroppen fungerar som en portal – något mycket konkret och påtagligt som leder in i något djupare. Genom kroppen får vi tillgång till sådant som annars är svårt att nå med tanken ensam så som, tålamod, ödmjukhet och mognad - in till den stilla platsen inom oss.

I yogans yama och niyama – de etiska riktlinjerna – är praktiken aldrig begränsad till mattan. Yoga handlar inte bara om positioner, utan om hur vi lever. Hur vi andas, rör oss, talar, lyssnar och relaterar – till andra och till oss själva. Det blir tydligt även i Shaolin Heroes, när mästarna påpekar ordning och reda i campen, hur deltagarna förhåller sig till varandra, hur de agerar i pressade situationer och hur varje individ bär på sin egen börda, sitt lidande – sitt suffering.

Jag har alltid påpekat att suffering är ett centralt begrepp inom yogan. Vi har alla något vi går igenom. och det är när Praktiken fortsätter i vardagen, i möten, i val och i hur vi tar ansvar för våra handlingar som vi verkligen utövar yoga. På samma sätt är kung fu i Shaolintraditionen inte något man gör under ett träningspass, utan något man lever. Disciplinen sträcker sig bortom tekniken och in i sättet att vara människa.

När kroppen används som redskap för etik, när disciplin blir ett uttryck för omsorg snarare än kontroll, och när träning handlar om mognad snarare än prestation – då möts kung fu, yoga och antikens visdom i samma grundidé, vägen formas i vardagen, steg för steg, genom olika former av praktik och övning.

Breathwork vs Pranayama

Andningen är kanske det tydligaste exemplet på hur kropp, sinne och nervsystem hänger samman. I både yoga och kung fu används andningen för att skapa fokus, kraft och närvaro. Andetaget kan bygga värme, skärpa och uthållighet (det som utövas i programmet) – men det kan också lugna, reglera och skapa återhämtning (det vi utövar mest på Shala Hala).

Skillnaden ligger inte i om vi arbetar med andningen, utan hur och i vilket sammanhang. Och här finns en viktig nyans att bära med sig – en flagga jag måste vifta med.

Många andningstekniker som används i disciplinerande träning – både inom kung fu och vissa yogiska metoder – är aktiverande. De stimulerar nervsystemet, höjer beredskapen och skapar energi. Det kan vara funktionellt och kraftfullt, särskilt när syftet är styrka, fokus eller fysisk uthållighet. Men för ett nervsystem som redan befinner sig i ständig beredskap, vilket det gör hos de flesta, kan samma tekniker få motsatt effekt. I stället för reglering skapas mer stress. I stället för närvaro ökar pressen.

Därför är det avgörande att förstå att andning inte är neutral – den påverkar oss djupt, både fysiologiskt och emotionellt. Så precis som med all praktik handlar det om balans, timing och mognad. Att veta när vi behöver bygga hetta – och när vi behöver bjuda in stillhet. När andetaget ska väcka – och när det ska få lugna. Först då blir andningen, liksom rörelsen, ett verktyg för verklig självreglering och inte ännu ett sätt att pressa sig bort från sig själv.

Så om du vill börja använda andetaget som ett redskap för din hälsa, försäkra dig om att du förstår hur och varför du andas på ett visst sätt. Alla tekniker är inte läkande i alla lägen. Andningen är kraftfull – och just därför kräver den omdöme, timing och lyhördhet.

För de flesta av oss är det inte nya tekniker som är det första steget, utan att börja uppmärksamma och balansera det andetag vi redan har.

För de flesta människor går idag runt med ett kroniskt obalanserat andningsmönster, ofta utan att veta om det. På sikt påverkar det nervsystemet, återhämtningen och vår långsiktiga hälsa. Därför börjar verkligt läkande andningsarbete inte med att förändra, utan med att se, förstå och reglera det befintliga. Jag skriver mer om detta i min yogatriologi.

Jag skrev detta i ett inlägg på mina sociala i september, 2025.

Många söker idag efter breathwork – snabba, kraftfulla tekniker som lovar direkt effekt. Och visst kan de ge kickar. Men precis som med kaffe eller socker är det inte där den djupa, långsiktiga balansen finns.

Pranayama går längre.

Pranayama är inte bara ”andningsövningar”. Det är en yogisk praktik som i tusentals år förfinats för att stärka kroppen, lugna sinnet och fördjupa kontakten med det inre. Här handlar det inte om att jaga nästa rus, utan om att bygga en grund av stillhet, närvaro och livsenergi.

Varför inte bara breathwork?

Många moderna tekniker som marknadsförs som breathwork kan kännas häftiga i stunden, men riskerar att överbelasta kroppen och stressa nervsystemet. Pranayama däremot är tryggt, metodiskt och förankrat i en lång tradition. Det bygger upp dig istället för att riva ner.

Det gäller på samma sätt för både andning och fysisk aktivitet. Det är därför jag tyckte det var mycket klokt att Johan Jureskog i Shaolin Heroes valde att bryta och åka hem. Hans beslut säger mycket om hur viktigt det är att inte använda metoder som triggar trauma, utan i stället försäkra sig om att arbeta med metoder som faktiskt läker.

Att han upplevde den fysiska och mentala träningen som för hård är inte ett misslyckande – det är en korrekt och kroppsligt förankrad signal. Hans avhopp vittnar om mognad, självreglering och verklig styrka. Förmågan att lyssna på kroppens gränser och ta ansvar för sitt nervsystem är i sig ett uttryck för disciplin, inte dess motsats.