Vi är inte skuggan – vi är den som ser skuggan.

Jag tillbringade lång och mycket tid i Indonesien under hela 90-talet och jag förstod aldrig riktigt meningen med Wayang kulit. Med livet som erfarenhet och med Yogans och numera IFS:s verktyg tror att jag börjar förstå exakt vad Wayang kulit försöker säga.

Indonesiens uråldriga skuggteatertradition med rötter över tusen år tillbaka på Java och Bali, är ett poetiskt, filosofiskt och musikaliskt drama i ljus, skuggor och myter, där berättelser från Ramayana, Mahabharata samt lokala kungasagor och folktro gestaltar teman som gott och ont, karma och dharma, makt och moral, begär, offer, lojalitet och frigörelse – samtidigt andligt, politiskt, humoristiskt och djupt psykologiskt.

Skuggteatern ses inte bara som underhållning utan som en spegel av människans inre liv, där ljuset symboliserar medvetandet, skuggorna egot, begären och rädslorna, dalangen (den som ser helheten, det sanna jaget, purusha) den som vägleder mellan världarna, och hjältar och demoner våra egna inre krafter. På så sätt speglar wayang kulit både i samkhyans syn på, illusionen, Patanjalis samskaror och kleshas, IFS syn på delar – protectors och exiler – där alla gestalter är både yttre figurer och inre krafter i människan.

Det finns stunder i livet då kroppen reagerar starkare än situationen egentligen kräver. När ilskan, rädslan och förtvivlan slår till samtidigt. När hjärtat vill krympa och bröstet spänns. Då vet jag – det här är inte nu, det här är gammalt skit som vaknar till liv i nervsystemet.

Inom yogan säger vi att sinnet rör sig genom vrittis – mentala vågor. Ibland är de klara och sanna, pramana, ibland färgade av gamla feltolkningar, viparyaya. Ibland dras vi in i fantasins snurr, vikalpa, eller i trötthetens dimma, nidra. Och ibland aktiveras minnet, smriti – inte som en tanke, utan som en känsla i nervsystemet.

Det är en sådan smriti som väckts i mig den senaste tiden. Ett gammalt minne av att stå ensam. Av att bli ifrågasatt. Av att förlora tillit till flocken.

I denna reaktion av smriti skulle man utifrån IFS-språk kunna säga att en protector i mig, kliver fram – den del i mig som vill skydda mot skam, förnedring och övergivenhet. Den som är redo att slå tillbaka, försvara, markera revir. Den har lärt sig sedan jag var liten att ”om jag inte skyddar mig nu, blir jag sårad igen.”

Samtidigt finns där också en exil – den där lilla Laila del som bär den gamla smärtan:“Jag blir bortvald.”“Jag blir ensam.”“Jag är inte trygg.”

Och ändå – mitt i detta – finns också mitt Sanna Jag. Den plats i mig som yogan alltid pekar mot. Där buddhi (mitt universella intellekt) får lysa klarare än manas storm . Där Ahamkara – identiteten, egot – inte längre måste försvara sin existens.

Det är från den platsen jag idag kan se något avgörande: Min vrede, rädsla och förtvivlan är inte fel. Den är ett skydd för ett gammalt sår. Men den behöver inte styra mina handlingar.

Inom yogan talar vi om kleshas – de fem mentala lidandets källor: okunnighet, identifikation, begär, motvilja och rädsla. När gamla sår aktiveras förstärks ofta två av dem starkast: raga (att vilja bort från smärta) och dvesa (att stöta bort det som hotar). Och plötsligt känns världen farligare än den är.

Men här kommer övningen. Här kommer praktiken. Att inte agera i affekt – utan i dharma. Att se reaktionen – men låta den långsamma mognaden, ha sin gång. Att förstå att detta också är en samskara, ett gammalt avtryck som vill lösas upp, inte spelas ut igen. Jag kan känna hur rajas vill dra upp tempot, hur tamas vill dra ner mig i tyngd, men jag väljer att luta mig in i sattva – klarhet, balans, värdighet. Och det är här jag ser hur långt jag faktiskt har kommit.

Förr gick jag rakt in i loopen och blev den och fastnade i den. Idag kan jag se loopen – som en skugga av mitt forna osanna jag. den som har lager av lager av sår och gammal trauma som agerar från egot, från protectorn. Den finns där. Den känns. Men den styr mig inte.

Sårbarheten finns kvar. Den finns där så länge gamla sår finns kvar. Men nu bär jag den med medvetenhet – inte med panik. Och det, för mig, är yoga i sin mest levande form.

Inte att bli fri från känslor.Utan att vara fri i dem.