Jag är ingen guru. Jag är en människa som går min egen väg - med yogan som följeslagare.

Vi formas av dem vi omger oss med. Deras närvaro, energi och värderingar påverkar våra steg – ibland subtilt, ibland kraftfullt. Därför är det inte bara viktigt, utan nödvändigt, att göra aktiva val kring vilka människor vi släpper nära. Att välja dem som ser oss, lyfter oss och respekterar vår resa. Det gäller i livet. Och det gäller i yogan.

Med mer än 10 000 utbildningstimmar, diplom inom MediYoga, trauma-anpassad yoga, internationell RYT500-certifiering, två års fördjupning i Pranayama i Indien, och tre egna yogaböcker i bagaget och med en lång och diciplinerad fysisk yogapraktik – kan jag med hela mitt hjärta säga att jag är en senior yogalärare som livnär mig på att guida. Men det viktigaste jag har med mig är inte bara det jag lärt mig på utbildningar, utan det jag lärt mig av livet och att guida er på mattan. Jag har gått från undersköterska, frisörsalonger och utbildningsuppdrag för L'Oréal och Redken – till masterstudier i strategi och affärsutveckling och jobb på IKEA IT – till att idag helt leva mitt kall som yogalärare, utbildare och guide. Yogans filosofi är inte något jag läst om i en bok. Den är något jag lever. Något jag övar varje dag. Och den har burit mig genom allt – även det som gjort ont. Jag brukar säga att jag gör min resa enligt de rekommendationer som Patanjali ger i sin kriya yoga.

Kriya Yoga – min väg till inre mognad

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att Kriya Yogan enligt Patanjali har blivit en grundpelare i mitt inre arbete. Det är inte en spektakulär metod eller teknik i första hand – utan ett sätt att leva, tänka, känna och möta sig själv. De tre delarna tapas, svadhyaya och ishvara har långsamt fått fäste i mig, var och en på sitt sätt, och hjälpt mig att både mogna och mjukna.

Tapas – att stanna kvar

Tapas har för mig handlat om att vara närvarande i mitt liv och min praktik, även när det inte är enkelt. Det har inte varit disciplin i betydelsen "duktig" eller "presterande", utan snarare en sorts inre värme – viljan att hålla kursen även när det skaver. Att våga möta motstånd i relationer, i känslor, i kroppen. Tapas är för mig inte viljestyrka i vanlig mening, utan en inre glöd som bär mig genom svårigheter. En slags lojalitet gentemot min väg, även när den inte ser ut som jag tänkt mig. Jag minns särskilt en period när jag hade problem med höften och fick göra en höftledsoperation. Min kropp satte stopp för det mesta i min fysiska praktik, och det var både frustrerande och sorgligt. Asanapraktiken hade alltid varit mitt sätt att grunda mig, och nu kunde jag inte röra mig som jag brukade. Först blev jag otålig, nästan arg. Jag ville tillbaka. Jag ville prestera. Men så småningom hände något. I stället för att pressa kroppen började jag lyssna djupare. Mina asanas blev mjukare, mindre presterande. Min pranayama började manifestera sig i mig och förde mig närmare det större – universum, livskraften. Min pranayama praktik fördjupades, och det var som att ett nytt rum öppnade sig – ett rum som alltid funnits där, men som jag tidigare bara snuddat vid. I stillheten och begränsningen växte en ny sorts närvaro fram. Jag kunde känna mig buren, inte genom rörelse, utan genom andetaget. Inom yogans filosofi menar man att andningen är det enda som förenar oss med universum. Och inom den vetenskapliga teorin så är andningen det som stillar vårt nervsystem och nervsystemet har en direkt koppling till alla andra system som har en direkt koppling till vårt allmänna välbefinnande. Så oavsett om du närmar dig det genom andlig praktik eller vetenskaplig förståelse, visar andetaget oss vägen hem – till balans, till närvaro, till det som är sant.

Tapas har också visat sig i mitt liv utanför mattan. Under en svår period i en nära relation har jag blivit utmanad på djupet. Smärtan har varit verklig – inte fysiskt som med höften, men emotionellt. Men absolut har den mentala smärtan gett uttryck i min fysiska kropp. Jag har stått i stormen av mina egna känslor: längtan, ilska, sorg, förvirring. Och det har gett smärta i min kropp i form av skakningar, svettningar, smärta i magen och ändlöst många tårar.

Men något i mig har valt att inte fly. Tidigare hade jag kanske reagerat mer reflexmässigt – stänga ner eller anpassa mig. Men den här gången gjorde jag annorlunda. Jag har tillåtit mig att vara kvar i det som varit svårt, utan att tappa fotfästet i mig själv. Det har krävt mod att inte stänga av. Min nära omgivning har ansett mig lite konstig, galen eller desperat. Och ja, möjligt att min förvirring gett det intrycket men jag har hela tiden följt mitt hjärta. Det har krävt disciplin att inte gå in i gamla mönster, utan att istället agera utifrån något nytt - en slags okonventionell väg där jag valt att inte slå tillbaka, inte förminska mig själv och inte förlora min riktning. Det har i allra högsta grad, varit tapas – att stanna i osäkerheten, utan att förlora min värdighet. Inte som en prestation, utan som ett val att hedra det som är sant för mig. Liksom med höften, där något fördjupades när jag tvingades sakta ner, har denna inre eld också fördjupat min förmåga att stå kvar i närvaro – utan att veta exakt vart det leder. Även om jag har lång väg att gå så vet jag att jag är på rätt väg. En vän skrev till mig "Your heart knows the way. Run that direction". Och jag fortsätter åt det hållet.

Den erfarenheten lärde och lär mig något grundläggande om tapas: att uthållighet inte alltid handlar om att kämpa, utan om att stanna kvar. Att vara i det som är – med tålamod, med värme – och låta det forma mig. Den inre disciplinen ligger inte i att alltid "köra på", utan i att våga stanna, vänta, lyssna. Tapas har hjälpt mig att mogna genom att inte fly undan det som är svårt, utan stanna, andas och lyssna in alla känslor utan att agera på dem. Det har stärkt min integritet. Men det krävs mod. Jag vill åldras med värdighet och då måste jag våga stanna i det som gör ont. Att stanna i det som gör ont är inte att vältra sig i smärta - det är att ge sig själv en chans att känna, förstå och välja något nytt för att inte stelna i bitterhet, utan istället växa i visdom, mjukhet och sanning. Vad jag menar är att om vi stänger av smärta tillfälligt – till exempel för att överleva, klara vardagen eller hantera en akut kris – är det ofta en sund och nödvändig copingstrategi. Nervsystemet gör sitt jobb. Det kan till och med vara ett uttryck för inre intelligens. Men om vi fastnar i avstängning över tid, om vi aldrig tillåter sorgen, ilskan, rädslan att kännas eller uttryckas, då kan de känslorna omvandlas till något mer förhärdat: cynism, avstängdhet, kontrollbehov – eller just bitterhet. Inte för att vi är "bittra människor", utan för att något i oss har tvingats hålla smärtan ensam för länge. Att stanna i det som gör ont är inte att vältra sig i smärta det är det som bygger integritet. Och det är ofta det som gör att vi kan åldras med mjukhet i hjärtat – inte hårdhet.

Svadhyaya – att se sig själv utan att döma

Både höften och den här emotionella perioden har också varit en djup resa i svadhyaya – självreflektion. Inte bara i form av att läsa texter eller spegla mig i läror, utan i att faktiskt möta mig själv. På riktigt. Att se mina reaktioner, skydd, impulser – utan att döma dem. Att kunna stanna upp mitt i en känsla och fråga: Vad händer i mig nu? Vem i mig är det som talar? Det emotionella i relationen har blivit en spegel jag inte bett om, men som visat mig så mycket. Och istället för att försöka putsa spegeln, har jag valt att titta in i den. Jag har börjat känna igen gamla mönster som formades i min barndom – kanske inte för att de försvinner direkt, men för att jag vågar se dem. Och det förändrar något. Det skapar utrymme. Utrymme att välja något annat. Att vara mer sann.

Ishvara– att släppa taget om kontrollen

Kanske det mest utmanande – men också mest läkande – har varit att överlåta - Ishvara. Att faktiskt släppa taget om min längtan att styra, förstå, eller påverka utfallet. Egenskaper jag var tvungen att utveckla som barn för att överleva. Att kapitulera inför det faktum att jag inte kan förändra varken min kropp eller en annan människa, eller förutse hur något kommer att bli. Jag har fått öva på att lägga ner mina verktyg, mina resonemang, mina strategier – strategier jag skapat som barn för att överleva men som inte längre gagnar mig - och bara vara kvar i det jag inte kan kontrollera. Det känns ibland som att stå på en klippa och inte veta om det finns mark under fötterna. Men samtidigt: en lättnad. En vila i att inte behöva hålla allting uppe själv. I överlåtelsen jobbar jag på att låta en ny sorts tillit få gro. Inte till att allt ska bli som jag vill – men till att jag klarar att vara i det som är. Att något större bär, även när jag inte vet vägen. Men den vägen är fortfarande lång. Kriya Yoga är alltså inte en färdig metod för mig, utan en levande praktik i vardagen – som jag fallit ur och kommit tillbaka till, om och om igen. Den har hjälpt mig att bli mer närvarande, mer sann, och lite mer fri. Även om jag förstår att min nära omgivning inte ser det så. För jag har uttryckt mycket sorg den senaste tiden. Men min valda väg är jag djupt tacksam för. Det är också ur detta min undervisning växer. Det jag lär ut vill jag själv kunna stå på mattan och praktisera – när ingen ser.

Om att känna efter, lyssna inåt och våga lita på det mitt hjärta vet. När jag väljer med både hjärta och förankrad visdom skapar jag inte bara trygghet för mig själv – jag bygger också grunden för det hållbara det autentiska jaget.

Namasté

/Laila

Bilden: Garudasana – från illusion till klarhet

I den yogiska mytologin är Garuda örnens konung – Vishnus bärare – en symbol för klarhet, mod och uppvaknande. Garuda föds ur kamp och lidande, men stiger upp, stark och fri, över världens dimmor. I asanan känner du dig bunden och begränsad och kan inte se klart – med korsade armar som döljer synen och korsande ben som gör det omöjligt att röra dig – men ur det uppstår också balans, styrka och fokus. För den dagen du öppnar upp armar och ben förstår du plötsligt vad frihet verkligen är. Så speglar Garudasana vår resa från avidya (okunskap, illusion) mot vidya (klarhet, insikt). Kriya Yoga, med sina tre pelare – tapas, svadhyaya och ishvarapranidhana – är för mig just den vägen: från okunskap till klarhet.