Där ilskan tystnar, börjar hjärtat tala

Jag har insett att man inte kan jobba på sin ilska om man inte jobbar på det som ligger under. Ilska är alltid resultatet – aldrig ursprunget.

Om ilskan bär på smärta, handlar det om att våga se hur mycket den smärtan förstör – alla fina möjligheter, all närhet, all värme som kunde ha funnits där. Frågan blir då:“Vad är det som smärtar? Vill jag fortsätta bära den här smärtan, eller är jag redo att släppa den?”

Om ilskan bär på rädsla, kan man minnas att rädsla ofta hör ihop med tid. Den bor i minnen från det förflutna eller i föreställningar om framtiden. Den lever antingen i det som redan hänt eller i det som ännu inte skett. Och ju mer närvarande man blir, desto mer löses rädslan upp – inte för att den försvinner helt, utan för att den tappar sitt grepp. När man verkligen landar i nuet finns det oftast inget att vara rädd för, bara det som är – just nu.

Om ilskan bär på skuld, handlar det om att se igenom illusionen av kontroll. Allt sker genom oss, inte av oss. Många av våra skuldkänslor har vuxit fram tidigt – ur försök att vara duktiga, till lags, eller ta ansvar för sådant som egentligen aldrig var vårt. När vi inser det, mjuknar skulden. Man kan förlåta sig själv – inte för att fly undan ansvar, utan för att släppa taget om bördan av att tro att man ensam styr allt.

Och om ilskan bär på ovärdighet, behöver man gå tillbaka till de stunder då man slutade känna sitt eget värde. Till ögonblicken då man började tvivla på att man duger som man är. Ibland försvann känslan av värde redan tidigt – när man inte blev sedd, när man kände sig för mycket eller för lite, när kärlek villkorades av prestation eller tystnad. Det kan också ske senare, när man gång på gång försöker vara stark i möten som inte rymmer ens mjukhet.

Att läka där handlar inte om att kräva bekräftelse – utan om att långsamt börja hedra sitt eget värde inifrån.

Jag kan inte låta bli att känna med människor som bär så mycket ilska. Om de bara visste vad som finns bakom den – all sorg, rädsla och längtan efter att bli förstådda. Om de bara vågade stanna där, istället för att slå ifrån sig. Ilska kan kännas som styrka, men i själva verket är den ofta en sköld mot det som är allra mjukast.

Det gör mig sorgsen att se hur mycket människor förstör för sig själva, fast de egentligen bara försöker skydda sitt hjärta, sin sorg. De tror att det inte går att ändra sig – men det går. Alltid.

Så fort man vågar se inåt istället för att slå utåt börjar något förändras – på riktigt.

Jag vet – been there, done that. Och just därför vet jag också hur viktigt det är att människorna omkring mig är mina jämlikar. Människor som vågar se inåt, möta sig själva och vilja växa. För jag väljer inte längre att stå nära den som stannar i sin ilska. Jag vill stå nära den som vågar möta sitt hjärta. För det är först då det kan bli riktigt fint, på riktigt.