Det är ok att vara ledsen

Att vara människa – mellan självreflektion och empati

Ibland är jag ledsen. Det kan handla om relationer, om vänskap eller om känslan av att inte riktigt få höra till. På ytan kan situationen se liten ut, men inuti väcks något stort. Det är som om kroppen minns – alla gånger jag tidigare har stått utanför.

För att göra mina känslor hanterbara vänder jag mig till vetenskapen och det som är vetenskapligt bevisat. Det har nämligen gjorts så många studier om vad som händer i vår plastiska hjärna ( i det limbiska systemet) när vi känner olika känslor. När jag blir ledsen över till exempel att känna mig utanför, reagerar min amygdala snabbt och tolkar händelsen som ett hot: “jag är inte med, jag är bortvald.” Hippocampus fyller på med gamla minnen och förstärker upplevelsen – och de är dessvärre många. Prefrontala cortex, den vuxna delen av mig, försöker påminna om nyanser – att situationen kan rymma fler nyanser i tid och rum. Sorgen blir då inte bara en känsla att bära, utan också en möjlighet att förstå hur min hjärna samspelar med mina olika upplevelser. Och jag har insett att ju mer jag tränar min vuxna hjärna att se just nyanser, det som inom yogan kallas viveka, urskiljningsförmåga – desto mer stärker jag min självreglering – och min sorg tar inte lika stora proportioner. På så sätt kan jag bemöta min sorg och den eventuella händelsen på ett moget sätt – det är den "vuxna hjärnan" som får utrymme. På yogaspråk handlar det om att stärka mitt Buddhi – mitt intellekt. På västerländsk vetenskap kallas det känsloreglering. Det visar på sammanhanget mellan vetenskap och yoga. Vi behöver förmågan att självreflektera för att känsloreglera för att på så sätt utveckla vår empatiska förmåga.

För det är högst vanligt att andras beteende triggar något inom oss. Jag tänker alltid på att när vi pekar ett finger mot någon annan, pekar tre fingrar tillbaka mot oss själva. Det visar att varje reaktion bär på två sidor – både vad den andra gör, och vad det väcker i oss.

För att förstå andra människors beteende mot mig eller mot världen vänder jag mig åter till den vetenskapliga bevisningen – jag ser det genom det limbiska systemets perspektiv. Det innebär att jag inte bara ser handlingen, utan också de känslor, rädslor och minnen som kan ligga bakom hos just den människan. Det gör mig mindre dömande och mer inkännande.

Men det gör mig också mer sårbar. Att se på människor på det här sättet betyder ibland att andra kör över mig, eller att jag känner mig ensam i en värld där många hellre dömer än försöker förstå. Samtidigt vet jag att jag måste ta ansvar för mina egna reaktioner. För jag kan aldrig förändra en annan människa – men jag kan välja hur jag vill möta både dem och det som väcks i mig.

Det är inte alltid lätt. Att reflektera över sig själv och möta andra med empati kan ibland kännas ensamt, i en värld där det ofta går snabbare att döma än att förstå. Jag bär också kvar spår av det – den där snabba impulsen att värdera och kritisera. Skillnaden är att jag sedan många år tillbaka, försöker lägga märke till det och se vad det egentligen berättar om mig själv.

Det sägs ibland att man måste åka till Himalaya och meditera för att hitta sig själv. För mig handlar det snarare om att stå mitt i vardagens kaos – konflikter, relationer, känslostormar – tillåta mig att leva i känslan och inte skämmas för att jag känner och ändå försöka i det både självreflektera och känsloreglera. Där, mitt i det mänskliga och ofullkomliga, finns lärandet.

Det är just detta jag försöker leva efter – att självreflektion är redskap vi behöver för förbättra världen med mer empati. Att våga se både den andre och sig själv utan att döma och värdera. Det är en ständig övning. För mig är det själva kärnan i att vara människa – att ibland också få vara ledsen. Och då inte bara ur ett vetenskapligt bevis.