Nästa liv ska jag gifta mig med en ”Jocke Lundell”

Jag har följt Lundells relation under många år. Sett deras realityserie, deras gräl, deras försoningar, deras vansinniga projekt och deras liv tillsammans. Och det finns något där som fascinerar mig.

Samtidigt matas vi med så många andra bilder av kärlek.

Jag tittar till exempel ibland även på Pernilla Wahlgren och Christian Bauer och slås av hur annorlunda deras dynamik kan framstå i det som visas för oss. För när de två hamnar i konflikt upplever jag ibland att hans kritik går från det hon gör till den hon är.

Där är så klart mycket mer att säga om det. Men det har slagit mig vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle upplevde jag även att han använde hennes förtroende till honom och hennes sårbarhet som ett vapen mot henne. Jag upplever även att det finns en önskan om att hon ska förändras. Att det är hans väg or no way.

Och det där tycker jag är intressant. Inte för att jag känner dem. Det gör jag naturligtvis inte. Jag ser en liten och dessutom redigerad del av deras liv, precis som alla andra. Men jag känner igen själva mekanismen. För det är så lätt att göra när någonting i en annan människa triggar oss.

Istället för att stanna upp och fråga:

Vad hände nu i mig?

börjar vi undersöka den andra.

Du sa. Du gjorde. Du är.

Om bara du kunde sluta vara så känslig, så intensiv, så slarvig, så kontrollerande, så självständig, så tyst, så högljudd, så social, så besvärlig, då skulle allt kännas bättre i mig.

Och plötsligt har problemet flyttat. Från det som hände mellan två människor till den ena människans personlighet.

Till skillnad från Lundells.

De blir speglar för något jag själv har funderat mycket på: varför vissa relationer tycks få två människor att växa, medan andra långsamt får människor att börja förskjuta sig.

För någonstans är det detta hela resonemanget handlar om. Vad kärlek gör med oss.

Jag känner igen mekanismen därför att jag själv har stått mitt i den. Inte bara i kärleksrelationer. Också i vänskap.

När jag blir riktigt sårad har min gamla reflex varit att gå inåt. Jag försvinner en stund. Inte för att straffa den andra utan för att försöka förstå.

Vad hände?

Varför gjorde det så ont?

Vad var min del?

Har jag missförstått?

Överreagerar jag?

Kunde jag själv ha gjort annorlunda?

Och först när jag vänt och vridit på det ordentligt har jag, särskilt under senare år, försökt göra något som jag egentligen tycker borde varit en självklarhet för länge sedan.

Jag går tillbaka till människan och berättar vad som gjorde mig ledsen. Det har till min stora förvåning inte alltid blivit särskilt enkelt.

Detta är ett exempel:

Jag kan säga: Det här sa du. Och när du sa det blev jag ledsen.

Och plötsligt handlar samtalet inte längre om det som gjorde mig ledsen.

Det handlar om att jag är elak som citerar vad personen sa. Och innan jag vet ordet av står jag och försvarar min rätt att ha blivit sårad, istället för att vi pratar om det som faktiskt hände. Problemet har förskjutits. Och om jag inte är uppmärksam förskjuts jag tillsammans med det. Vilket jag har tillåtit mig att göra i stora delar av mitt liv.

Idag försöker jag stanna upp. Nej. Det var inte det vi pratade om. För att komma tillbaka till kärnan. Och det kan ske på så många olika sätt.

En konkret händelse inträffar. Jag reagerar på den och försöker prata om just det som hände. Men istället för att stanna där börjar samtalet handla om någonting annat. Något jag gjorde vid ett helt annat tillfälle. Hur jag brukar vara. Hur någon har uppfattat mig tidigare. Min personlighet. Mina åsikter. Min ton. Plötsligt sitter jag inte längre och pratar om den ursprungliga händelsen. Jag sitter och försvarar mig mot en hel berättelse om mig själv.

Och det är precis där jag idag försöker bli bättre på att stanna upp. Vänta nu. Vad var det egentligen som hände från början?

Det betyder inte att allt det andra aldrig får diskuteras. Självklart får det det. Jag kan ha gjort fel tidigare. Jag kan ha uttryckt mig klumpigt. Jag kan behöva lyssna på kritik.

Men inte istället för det vi faktiskt pratade om. För annars har kärnan försvunnit igen.

Det här tror jag är oerhört viktigt i alla relationer. Och där finns något som jag tror att väldigt många av oss kan känna igen. Förskjutningen.

Kärlek eller vänskap går sällan sönder i en dramatisk sekund. Vi skjuter lite på oss själva, sedan lite till och frågan är vad kompromissen ger tillbaka.

Ingen vaknar en morgon och tänker: Idag ska jag börja göra mig lite mindre för att min relation ska fungera. Vi skjuter lite på någonting. Anpassar oss. Tänker att det inte spelar så stor roll. Ger efter i något som faktiskt inte är särskilt viktigt. Och det ska vi naturligtvis göra.

För kompromisser måste vi göra. Ingen kärlek överlever två människor som vägrar flytta sig en enda millimeter.

Men det är skillnad på att flytta på sig för att göra plats för en annan människa och att långsamt flytta på sig själv tills man en dag inte riktigt vet var man själv tog vägen.

Vad är värt att flytta på?

Vad får jag tillbaka?

Gör kompromissen mitt liv större eller mig mindre?

För den goda kompromissen gör inte människan mindre. Den gör plats för två.

Och det är en stor skillnad.

Det kan verka lite patetiskt att använda två svenska kändispar för att fundera över kärlekens stora frågor. Men jag tycker faktiskt inte att det är det. De råkar bara stå framför kameran.

Resten av oss gör samma saker utan att det basuneras ut i media.

Jag har pratat med så många människor om det här genom åren. Unga. Gamla. Nyförälskade. Nyskilda. Människor som levt tillsammans i fyrtio år och längre och människor som fortfarande försöker förstå vad som hände efter fyra månader. Och historierna är olika.

Men mekanismerna är förvånansvärt lika. Vi försöker älska. Vi missförstår. Vi försvarar oss. Vi längtar. Vi blir rädda. Vi försöker få den andra att förstå.

Och ibland försöker vi få den andra att förändras för att själva slippa känna det som gör ont.

Det är därför jag fascineras så mycket av Jocke och Jonna. För de är så sagolikt, nästan utopiskt unika. Och visst är det både attraktivt och sexigt med människor som vågar utvecklas.

För det är det jag menar när jag säger att jag vill gifta mig med en ”Jocke Lundell”. Inte människan. Utan det han representerar.

En människa kan vara framgångsrik, driven och oerhört målinriktad och samtidigt visa sig sårbar. Man ska kunna säga om sig själv: Det här fungerar inte längre. Det här är en sida hos mig som jag behöver förstå. Här gjorde jag fel. Här behöver jag växa.

Och sedan faktiskt göra någonting åt det. Inte bara prata om personlig utveckling. Inte lägga ut ett citat om att ”bli den bästa versionen av sig själv” och sedan fortsätta precis som vanligt. Utan göra jobbet. Och ja. Det tycker jag är sexigt och otroligt attraktivt. Men framför allt tycker jag att det borde vara en självklarhet i mänskligheten.

Jag vill egentligen inte göra det här till en fråga om manligt och kvinnligt. Vi kan alla fly från oss själva och vi kan alla ta alldeles för mycket ansvar. Men jag tror att många kvinnor känner igen sig i att först leta efter felet hos sig själva. Vad gjorde jag? Vad borde jag ha gjort annorlunda? Hur ska jag säga det här så att han inte blir ledsen?

Och även det kan bli en förskjutning.

För det är inte heller sunt att alltid vara den som analyserar sig själv medan den andra slipper undan.

Min vilja att förstå, utvecklas och se min egen del är en egenskap jag tycker om hos mig själv. Men det har också blivit min absoluta akilleshäl.

För om jag alltid är beredd att fråga vad kan jag göra annorlunda? och människan mitt emot mig inte är beredd att ställa samma fråga, då är det till slut bara en av oss som rör sig.

Först en millimeter. Sedan en till. Och eftersom jag själv kallar det utveckling, viljan att förändras för att skapa fina och djupa relationer och vänskapsband, kanske jag inte ens märker när utvecklingen har övergått i anpassning.

Och här någonstans kommer yogan in. Det som varit mitt verktyg under så många år.

För yoga handlar om att våga se. Sig själv. Sina mönster. Sina försvar. Det vi gör när vi blir rädda. När någon kommer för nära. När vi känner oss avvisade, kritiserade eller otillräckliga.

Och kanske framför allt: hur allt det där som händer inuti oss ger sig uttryck utåt.

Blir jag arg? Tyst? Kontrollerande? Drar jag mig undan? Börjar jag kritisera? Eller kan jag sätta en gräns utan att samtidigt behöva göra den andra människan fel?

För det är också någonting jag har fått lära mig. Att sätta en gräns är inte samma sak som att stänga någon ute. Det är inte att attackera, straffa eller vinna. Ibland är det bara att kunna säga: Det här fungerar inte för mig. Och sedan stå kvar i det utan att flytta på vare sig mig själv eller den andra. Försöker jag förändra den andra människan så att jag själv slipper känna mig rädd? Eller kan jag stanna kvar och bli nyfiken på vad som faktiskt hände i mig?

Och kanske också börja fråga mig: Vad förskjuter jag just nu och vad får jag tillbaka genom att göra det?

Det gäller på yogamattan. Det gäller i livet. Och herregud vad det gäller i kärleken.

Sedan har vi Jonna. Denna märkligt naturliga människa mitt i alltihop. Jag känner inte henne. Jag känner inte honom. Jag ser bara det de själva väljer att visa oss. Men det de visar är stundtals så naket att jag har svårt att inte bli berörd av det. Och det väcker något djupt inom mig.

Något jag nästan trodde att jag hade tappat bort någonstans under alla mina egna förskjutningar. För det finns någonting hos Jonna som jag känner igen. Inte hennes liv. Inte hennes personlighet. Men någon slags självklarhet i att få finnas som den man är. Jag tror att jag en gång hade mer av den själv.

Innan jag började fundera så mycket på hur jag uppfattades. Vad någon annan kunde bära. Vad jag borde säga, inte säga, tona ner eller förklara bättre. Allt för att jag var rädd för att bli lämnad. Att inte bli vald. Att bli exkluderad. När jag skriver detta svider det under ögonlocken, för det jag alltid har längtat efter hela mitt liv är att känna att någon stannar kvar. Att bli vald och bli inkluderad. Kanske är det därför hon berör mig så starkt.

Det finns någonting hos henne som jag tycker väldigt mycket om. Något som jag känner igen mig i. Något som jag en gång hade. En självklarhet. En värme. Någonting jordnära mitt i en värld som ibland verkar vara allt annat än jordnära.

Men kanske är det allra vackraste att jag inte tror att någon av dem hade varit exakt den människa de är idag utan den andra. Inte därför att den ena har gjort om den andra.

Det är någonting helt annat.

De verkar ha plockat fram någonting ur varandra. De speglar varandra på ett sätt som jag tycker är väldigt vackert. Som om relationen har blivit en plats där båda har fått syn på sig själva genom den andra. Inte bara det smickrande. Utan också det svåra. Och skillnaden är kanske att spegeln inte verkar användas som ett vapen. Titta sådan är du. Utan mer som en möjlighet: Ser du vad som händer med dig nu? Och kanske ännu viktigare: Ser du vad som händer med mig? Det vackra. Det svåra. Det starka. Det sårbara. Det som redan fungerar och det som fortfarande behöver utvecklas.

Och kanske är det just där skillnaden finns. En människa kan försöka förändra dig för att själv få det bekvämare. En annan kan möta dig på ett sätt som gör att du själv vågar förändras.

Det är en stor skillnad.

Att försöka förändra någon för att passa ens egna behov är en sak. Att älska någon på ett sätt som gör att den människan vågar växa är något helt annat.

När jag hörde deras löften rann tårarna nerför mina kinder. Och kanske är det just samspelet mellan dem som fångar mig. För deras kärlek verkar inte bara ha blivit längre. Den verkar ha fått växa både på djupet och på bredden.

Och efter så många år tillsammans står de där och gör det igen. Inte som de människor som en gång lovade varandra ett liv tillsammans, utan med all den kunskap om varandra och om sig själva som livet däremellan har gett dem. Det är nästan det som berör mig mest. Att löftet inte betyder samma sak andra gången.

Det betyder mer, just därför att de nu vet vad det faktiskt kostar att hålla det.

Och det där tycker jag är vackert. För vi pratar väldigt mycket om att hitta kärleken.

Betydligt mindre om vad vi ska göra med den när vi väl har hittat den.

Att bli kär är trots allt den enkla delen. Två människor möts. Hormonerna gör sitt. Vi kan inte äta. Inte sova. Vi tittar på telefonen var trettionde sekund och tycker att en annan människa är det mest fantastiska som någonsin vandrat omkring på jorden.

Sedan kommer livet.

Hans hållning och hans matvanor? Katastrof. Men det hade jag kunnat leva med. Jag hade till och med kunnat låta bli att korrigera hans hållning. För om jag fick hälften av den kärlek jag upplever att han ger Jonna hade jag kunnat leva med det ett helt liv.

För livet kommer med något betydligt svårare än dålig hållning.

Det kommer med våra gamla sår.

Plötsligt står inte bara två förälskade vuxna. Där står också två barndomar. Två anknytningshistorier. Två människors tidigare relationer. Två uppsättningar rädslor. Två olika sätt att skydda sig när någonting gör ont. Och det är kanske först där som kärleken börjar på riktigt. När förälskelsen inte längre skyddar oss från varandras historia. När ett tonfall plötsligt väcker någonting som egentligen började för trettio år sedan. När den ena säger:

Jag behöver lite utrymme. Och den andra hör: Jag älskar dig inte längre. När den ena säger:

Det där gjorde mig ledsen. Och den andra hör: Du är en dålig människa. När den ena längtar efter närhet och den andra känner ett krav.

Där börjar arbetet.

Inte i hur fantastiskt vi kan älska när allting känns bra. Utan i vad vi gör när det inte gör det.

Kan jag stanna kvar? Kan jag lyssna? Kan jag säga förlåt? Kan jag höra att du behöver något utan att automatiskt uppfatta det som ett påstående om att jag är dålig? Kan jag låta dig vara en egen människa utan att uppleva din frihet som ett hot mot min trygghet? Kan jag förändras utan att förlora mig själv? Kan jag låta dig förändras utan att bli rädd? Kan vi fortsätta vara nyfikna på varandra efter tio år?

Kan kärleken få utvecklas därför att vi utvecklas?

Och kanske är det just här jag upplever den stora skillnaden mellan de två relationer vi får se.

I den ena ser jag oftare kampen om vem den andra borde vara. I den andra tycker jag mig oftare se två människor som vågar fråga vem jag själv behöver bli. Det är naturligtvis bara det jag ser utifrån. Men det är den senare sortens kärlek jag fortfarande tror på. Och hoppas på.

Jag har funderat mycket på varför människor skiljer sig. Det enkla svaret är förstås att relationer tar slut. Människor växer ifrån varandra. Kärleken försvinner. Man vill olika saker. Någon träffar någon annan. Ibland har det som en gång fanns helt enkelt tagit slut.

Men jag tror inte att all kärlek tar slut därför att kärleken försvinner.

Ibland tror jag att två människor fortfarande kan älska varandra och ändå inte förmå leva tillsammans. För kärlek kräver inte bara känslor. Förr eller senare kräver den rörelse. Att jag vågar se mig själv. Att du vågar se dig. Att vi kan upptäcka att det sätt som en gång skyddade oss kanske idag står i vägen för oss. Att ingen av oss behöver bli någon annan för den andres skull men att båda måste vara beredda att utvecklas för sin egen och relationens.

Och kanske är det där vissa relationer tar slut.

Inte därför att kärleken försvann, utan därför att relationen inte längre kunde utvecklas utan att människorna i den också gjorde det.

För om bara den ena är beredd att röra sig händer till slut precis det jag skrivit om genom hela den här texten. Den ena utvecklas. Anpassar sig. Försöker förstå. Flyttar en millimeter.

Och en till. Medan den andra står kvar. Till slut är avståndet mellan dem enormt. Och kanske säger vi då att de växte ifrån varandra. Men ibland undrar jag om det är riktigt sant.

Kanske var det inte att de växte ifrån varandra. Kanske var det att de inte längre kunde växa tillsammans.

Jag har levt ett långt liv. Jag har älskat. Jag har blivit älskad. Jag har fått mitt hjärta krossat och kanske har jag krossat ett och annat själv. Jag vet faktiskt inte. Jag har varit ganska upptagen med mitt eget krossade hjärta. Så om det ligger något hjärta därute som jag har trampat sönder på vägen vill jag faktiskt be om ursäkt. Det var aldrig min mening.

Och nej. Jag har inte lyckats få den stora kärleken att hålla hela vägen. Och här vill jag vara försiktig med att skylla det på de människor jag har älskat. För jag har varit en del av alla mina relationer. Jag har gjort fel. Missförstått. Reagerat. Försvarat mig. Säkert krävt saker som den andra människan inte kunnat ge mig. Men en sak vet jag idag.

Jag har velat göra arbetet.

Jag har velat förstå. Prata. Gå tillbaka efter ett gräl och fråga vad som egentligen hände. Se min egen del. Be om ursäkt när jag förstått att jag gjort någon illa. Förändra sådant hos mig som faktiskt behövde förändras. Men jag har också förstått något annat.

Det går inte att göra det arbetet ensam.

En människa kan gå väldigt långt in i sig själv. Hon kan förstå sina mönster, sina sår, sina försvar och sin historia. Men hon kan inte ensam skapa en relation där två människor möts. Förr eller senare behöver någon komma från andra hållet. Någon som vågar följa med.

Någon som ibland kan säga: Vänta. Nu gjorde jag det där igen. Förlåt. Berätta vad som hände i dig. För kanske avgörs kärleken inte av hur starkt vi känner från början, utan av vad vi gör med varandra medan livet förändrar oss.

Det är det jag menar när jag säger att nästa liv ska jag gifta mig med en Jocke Lundell.

Inte Joakim Lundell. Utan det han symboliserar för mig. En kärlek där två människor möts, blir kära och vågar göra jobbet tillsammans.