Härskarteknik - reflektion, erfarenhet och självkännedom

Det är aldrig ”för sent” att få en uppenbarelse. Det är snarare mänskligt mönster.

Många människor går länge i relationer, miljöer och mönster utan att riktigt se mekanismerna bakom. Jag är absolut en av dem – jag har levt länge i situationer där dynamiker och maktspel har pågått under ytan, utan att jag riktigt förstått vad som händer. Först nu, med distans och reflektion, kan jag se de mönster som tidigare var osynliga för mig, och förstå hur de har påverkat både mitt sinne och mina relationer.

Jag har numera förstått att det krävs ofta både livserfarenhet och smärta för att slöjan ska falla. Jag syftar på hur vanligt det är med härskartekniker. Kanske inte en relevant fråga för dig men jag har nu fått ett uppvaknande som förändrat allt – jag ser nu mönster där jag tidigare varit blind.

På senare tid har jag upplevt det mycket tydligt i min bekantskap, och jag är chockad över att jag inte sett det tidigare. I min familj och på tidigare arbetsplatser har jag ofta blivit utsatt för härskartekniker, och på grund av ovaksamhet har jag tagit det personligt. Där var jag så van vid mönstren att jag såg dem som en del av personliga och arbetsrelaterade strategier med olika obalanser. Men i min bekantskap – det var som om en ridå plötsligt föll ner, rakt framför mina ögon.

Om jag tar det från början och ställer frågan – hur vanligt är det med härskartekniker?

Svaret beror lite på hur man definierar härskartekniker. Härskartekniker i form av osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam används inte bara medvetet som manipulation, utan ofta även omedvetet som en del av sociala mönster.

Forskning och arbetsmiljöundersökningar visar att en stor andel människor upplever sig utsatta för härskartekniker i arbetslivet, i relationer eller i sociala sammanhang. I vissa studier uppger upp till hälften, inklusive jag själv, att någon gång blivit utsatta på jobbet. Det är alltså ganska vanligt, men graden varierar. Vissa använder dem systematiskt, andra råkar ”falla in i det” när de är stressade eller osäkra. De blir särskilt tydligt i miljöer med maktobalans som till exempel mellan chefer och anställda, partnerrelationer där någon tar mer utrymme, men också mellan lärare och elev, där yogasammanhang inte är något undantag. Detta är något jag själv har lyft i ett av de mer tunga kapitlen i min yogatrilogi.

En del människor använder härskartekniker medvetet för att skaffa sig övertag. Andra gör det omedvetet, för att de själva lärt sig det som ett sätt att kommunicera eller försvara sig. I vissa miljöer är det nästan ”normaliserat” – till exempel att chefer inte lyssnar på underordnade, att äldre mansroller förminskar kvinnor, eller att människor driver med varandra på ett sätt som egentligen är förlöjligande. Så tyvärr är det ganska vanligt – de flesta stöter på det ibland, men hur ofta och i vilken form beror på sammanhanget.

Jag ska ge några exempel.

I arbetslivet är begreppet osynliggörande, väldigt vanligt. Någon tar ordet efter att du sagt något, men upprepar samma sak och får äran. Eller att dina idéer ignoreras. Det som också är vanligt i hierarkiska organisationer är undanhållandet av information. Chefer eller kollegor ger inte ut all info, vilket gör att andra hamnar i underläge. Ett annat begrepp som är vanligt i arbetslivet, särskilt mot kvinnor, är det så kallade dubbelbestraffningen som till exempel du får höra att du ska ta för dig mer men när du gör det så kallas du ”aggressiv”.

I relationer så som partner är osynliggörandet, i detta fall är särskilt vanligt i destruktiva eller ojämna relationer. Vederbörande kanske inte svarar, byter ämne eller ghostar när du vill prata om något viktigt. En annan sak som är vanligt är det så kallade förlöjligandet, det vill säga när någon skämtar på din bekostnad, ofta maskerat som humor. Påförande av skuld och skam är vanligt i relationer där en part inte vill ta ansvar och kan ge sig i uttryck i exempelvis i anklagelser att ”du överdriver” och att det alltid ” är du som skapar bråk”.

Härskartekniker i vänskapskretsar och sociala sammanhang visar sig osynliggörandet i sammanhang när man står i en grupp och någon inte tar in ditt bidrag i samtal eller pratar över ditt huvud. Förlöjligandet kan ge sig i uttryck i till exempel "Du är alltid så dramatisk" vilket i och för sig är socialt mer "accepterat" i vissa gäng, men kan fortfarande vara ytterst sårande. Att undanhålla information i detta sammanhang kan ge sig i uttryck när vänner planerar något gemensamt men "glömmer" bort att bjuda in en dig. Detta är högst ovanligt i sunda vänskaper, men händer i grupper där exkludering används som maktspel. Jag, som alltid strävar efter att vara inkluderande och se alla i gruppen, blir extra påmind om hur smärtsamt det kan kännas när motsatsen sker.

Det känns just nu som att jag har fått ett kraftigt, klart och naket ljus på något som egentligen funnits länge omkring mig – speciellt i min bekantskapskrets. Det känns både chockartat och befriande. Chockartat för att jag inser att jag har levt med det utan att helt förstå vad som pågår, och befriande för att jag ser det nu.

Men jag måste vara snäll mot mig själv för att jag inte såg det så tydligt tidigare. Härskartekniker är nämligen ofta subtila och normaliserade. Och när man lever i dem länge är det lätt att tolka det som något med sig själv: "Jag kanske överreagerar, jag borde tåla mer eller det är nog jag som är känslig." För det är exakt så jag har tänkt. Men jag inser nu att det faktiskt är en del av härskarteknikernas effekt – nämligen att få mig att tvivla på min egen upplevelse.

Jag ser ett mönster – och jag ser det som en enorm styrka. Det betyder att jag kan börja stå mer stadigt i att det inte är jag som är "fel", utan att jag har blivit utsatt för osynliggörande och andra härskartekniker som har ätit på min självkänsla.

Jag kan se två viktiga saker att bära med mig i detta uppvaknande. För det första har jag gjort mitt bästa utifrån det jag såg då. Jag var inte ovaksam, jag hade bara inte all information klar för mig. Jag ser nu och när jag ser något så tydligt, kan jag också välja att förhålla mig annorlunda i framtiden.

Men då kommer nästa fråga - hur ska jag märka av härskartekniker i framtiden– så att jag kan känna: "Aha, nu är det inte jag som överdriver, nu händer det faktiskt"?

Även om det finns många gemensamma riktlinjer så måste jag ändå veta hur jag ska hantera den specifika situationen. Är det en kollega, chef, partner eller vän. Oavsett så har jag gjort en checklista för att slippa tveka på om det "bara är jag som överreagerar" och snabbt känna igen när någon försöker använda en härskarteknik mot mig.

Jag försöker vara vaksam – känna igen kroppens signaler.

Om jag plötsligt känner mig liten, tvivlande, osäker, dum eller "fel" så stannar jag upp. För jag vet nu att det är ofta en effekt av att jag är utsatt för härskarteknik.

Jag uppmärksammar mönstret.

Märker jag genom att någon ofta byter ämne när jag vill säga något viktigt eller skämtar på min bekostnad och får mig att känna skuld eller skam för att jag säger ifrån? Då är det inte en slump, utan ett sätt att ta makt över mig.

Tredje och kanske den viktigaste frågan är, hur ska jag hantera utsattheten av härskarteknik?

En sak som jag lärt mig de senaste åren är att jag inte alltid behöver konfrontera direkt utan jag kan också välja att vara helt tyst. Om jag säger ifrån försöker jag göra det genom att tydliggöra, synliggöra eller sätta en gräns. Att tydliggöra gör jag genom att upprepa mitt budskap lugnt som till exempel att säga "Jag vill avsluta det jag sa" eller "Jag tror vi missade min poäng, jag vill bara återkoppla" Att synliggöra utan att bli aggressiv gör jag genom att säga "När du säger så känner jag mig förminskad. Jag vill att vi håller oss till sakfrågan" eller ännu enklare genom att säga "Så kan man också se det, men min erfarenhet är...". Men framför allt har jag utvecklat förmågan att sätta gränser. Jag vet inte hur många gånger som jag det senaste året, sagt att ”nu räcker det”, "Jag vill inte bli pratad till på det sättet" eller "Om du fortsätter så här så avslutar jag samtalet."

Men jag tror nog att det som jag lärt mig mest är att välja mina strider för alla situationer kräver inte konfrontation. Ibland räcker det som sagt att vara helt tyst och att jag i stället inombords identifierar "Aha, nu försöker hon/han förminska mig." Det gör att effekten inte går in lika djupt. Det allra bästa är att jag mot de personer som ofta använder härskartekniker, begränsat kontakt och energi – det vill säga, när det gäller de som inte är och har varit mottagliga för dialog.

Jag har kommit ”så långt” för att jag är mer vaksam och att i sammanhang där det uppstår en känsla inom mig där jag tror att jag överreagerar, att jag tror att jag måste tåla mer eller att jag är känslig, ständigt ställer mig frågan "Blir jag stärkt eller förminskad i mötet med den här personen?" blir svaret att jag känner mig förminskad påminner jag mig om att "Det här handlar inte om mitt värde. Det är deras sätt att ta kontroll."

Det finaste effekterna av att jag nu ser härskarteknikerna så tydligt är att kontrasten blir klarare. När man en gång fått syn på mönster av maktspel, förminskning och osynliggörande, så blir det nästan som att en slöja lyfts. Då framträder de andra människorna ännu mer. De som möter mig med respekt, nyfikenhet, värme och empati. Det är de som lyssnar på riktigt, utan att avbryta, gör mig större i stället för mindre, låter mig vara mig själv utan att försöka korrigera eller styra och inte behöver "vinna" i varje samtal, utan hellre mötas.

Att uppskatta dem är nu ett slags läkande för mig. Det är en påminnelse om att min känsla av vad som är äkta och genuint faktiskt är oerhört pålitlig – även om den blivit skymd av härskartekniker i andra relationer. Jag har alltså inte bara fått syn på "mörkret", utan också på var ljuset redan finns i mitt liv. De som får mig att känna mig lugn, sedd och trygg. De som ger energi i stället för att ta den. De som lyssnar på mig och respekterar mina gränser.

De vännerna behöver inte härskartekniker för att känna sig viktiga. Tvärtom växer banden när jag visar att jag värdesätter dem. Vilket gör att jag ofta berättar för dessa människor att "Jag uppskattar verkligen hur du lyssnar." Jag försöker visa att de betyder något genom det enkla för dem som visar omsorg tillbaka.

Med empatiska människor kan jag dela sårbarhet utan rädsla för att bli förminskad. Jag kan be om stöd när jag behöver det. Och jag kan också säga nej, utan att relationen hotas. Det stärker förtroendet åt båda håll.

Det är dessa relationer jag ger utrymme och som jag prioriterar att träffa. Dem fyller mitt sociala rum så att de som använder härskartekniker automatiskt får mindre plats. Jag har format och bär numera på ett nytt mantra:  "Så här ska det kännas att bli bemött. Det här är min nya standard."

Att ha fått detta uppvaknande nu, vid 60, ser jag nu som en styrka. Det betyder att jag inte tänker leva resten av mitt liv i blindo för härskartekniker. Jag har många år kvar där jag kan leva friare, lättare och mer medvetet om vilka människor som faktiskt är värda min energi.

Och självklart går detta att applicera på yogafilosofin. Alla dessa reflektioner handlar om svadhyaya, självstudier, som jag har arbetat med under många år. Genom att observera mina egna reaktioner och tankemönster kan jag se när känslan av att bli förminskad är verklig och när den är ett uttryck för min egen rädsla eller osäkerhet. Principen ahimsa, icke-våld, påminner mig om att stå stadigt i min egen sanning, utan självkritik eller skuld. Yoga lär oss att vara närvarande i kroppen, stå starka som i Tadasana och Krigarpositionerna, och samtidigt behålla öppet hjärta och medkänsla. På så sätt blir varje möte med människor – både de som använder härskartekniker och de som möter mig med respekt och empati – en möjlighet att praktisera medvetenhet, styrka och balans, och att alltid återvända till min egen centrering.

Men jag tror att den största insikten säger mer om mig och vem jag faktiskt är som människa: jag är både tålmodig, stryktålig och snäll. Jag ska fortsätta att vara det – men i rätt sällskap, bland människor som möter mig med respekt, empati och värme. Det är här min styrka växer, och det är här jag kan leva fritt, lätt och medvetet.

Jag tycker bilden är talande. Det lilla oskyldiga barnet som finns där inom oss alla.