Det är så skönt att komma hit – för man behöver inte vara pigg

"Det är så skönt att komma hit - för man behöver inte vara pigg".

Häromdagen sa en av mina yogisar något innan en tidig morgonklass:

”Det är så skönt att komma hit, för man behöver inte vara pigg.”

Jag blev så glad när hon sa det. För i den där lilla meningen ryms väldigt mycket av det jag tycker att yoga handlar om. Du behöver inte komma till yogan som den bästa versionen av dig själv. Du behöver inte vara glad, social, positiv, pratsam, tacksam eller inspirerad.

Du behöver inte känna gemenskap. Du behöver faktiskt inte ens vilja prata med någon.

För du ska få komma med sorg. Du får komma förbannad. Du får komma trött, rädd, förvirrad, avstängd eller lycklig. Och yogan är fortfarande där.

När blev yoga lika med god stämning?

Jag funderar mycket på vad vi håller på att göra med yoga när vi beskriver den framför allt genom hur härligt det känns att vara tillsammans. Skratt, gemenskap, möten, samhörighet, upplevelser och människor som hittar varandra.

Jag säger inte att allt detta inte kan finnas i en yogastudio. Men det är inte samma sak som yoga. Och den skillnaden tycker jag är viktig.

För när det som kan uppstå runt yogan börjar beskrivas som själva innebörden av yoga händer något. Vi skapar en föreställning om hur en lyckad yogaupplevelse ska kännas.

Och ganska snart har vi också skapat en föreställning om hur människan som kommer till yogan helst ska vara; Lite lugnare, lite gladare, lite mer harmonisk, lite mer tacksam, lite mer positiv och gärna lite trevlig att ha omkring sig.

Men vad händer när det inte blir så?

Jag har undervisat yoga i många år och jag vet inte hur många gånger jag har sett en människa ligga och gråta i Savasana. Vad ska jag som yogalärare göra då? Ofta – ingenting.

Jag går inte automatiskt fram och tröstar. Jag frågar inte genast hur det är. Jag försöker inte få gråten att upphöra. Inte för att jag är likgiltig, utan därför att jag vet att tårarna är inte ett problem.

Människan framför mig kanske befinner sig mitt i en emotionell process som inte behöver min inblandning. Kanske har någonting fått släppa. Kanske har någonting blivit synligt. Kanske är hon för första gången på länge tillräckligt stilla för att känna det som redan fanns där.

Min uppgift som lärare är inte alltid att ingripa för ibland är det helt enkelt så att, min uppgift att inte störa.

Det tycker jag säger någonting viktigt om yoga.

Yoga är ingen metod för att producera socialt behagliga människor eller vissa önskvärda känslotillstånd. Yoga är en praktik för att undersöka vad det innebär att vara människa.

Och människan är inte alltid särskilt harmonisk.

Yoga är inte en väg runt det mänskliga

Det finns ett modernt begrepp för något som jag tycker att yogavärlden behöver våga prata betydligt mer om det vill säga, spiritual bypassing.

Begreppet myntades av psykologen John Welwood för att beskriva vår tendens att använda spirituella idéer och praktiker för att undvika sådant i det mänskliga livet som är svårt, olöst och smärtsamt. Och någonstans på vägen tycks delar av den moderna yogavärlden nästan ha börjat förväxla just detta med yoga.

Det är en viktig distinktion. Problemet är inte glädjen. Problemet är inte gemenskapen. Problemet är inte stillheten. Problemet uppstår när glädjen, harmonin, tacksamheten eller de spirituella idéerna blir ett sätt att ta sig förbi det vi egentligen behöver möta.

När ”släpp taget” blir ett svar innan vi ens har förstått vad vi håller fast vid. Eller när vi talar om acceptans innan vi har vågat undersöka vår vrede och när vi lägger tacksamhet ovanpå sorg.Och framför allt när lugn blir ett ideal och obehag börjar betraktas som ett tecken på att någonting har gått fel. Det är då vi försöker transcendera det mänskliga innan vi ens har vågat vara i det. Det är då yogan riskerar att bli en väg runt det vi egentligen behöver möta.

Och där går en viktig skiljelinje för mig. För yoga är inte en praktik som ska hjälpa oss att slippa det mänskliga. Yoga är inte en väg runt det mänskliga - yoga är en väg rakt in i det.

Ut ur grottan

När jag studerat yogans filosofi har Shiva länge fascinerat mig – och under en period också förbryllat mig. Hur kan samma Shiva vara den stilla asketen, försjunken i meditation, och samtidigt Nataraja, den dansande Shiva, där skapande och förstörelse ryms i samma kosmiska dans? Skapelse och destruktion. Stillhet och rörelse. Det som uppstår och det som måste få upphöra. Inte antingen eller utan både och.

Ju längre jag praktiserar yoga, desto mindre motsägelsefullt blir det. För livet är också både och. Det är relativt enkelt att tala om stillhet när livet omkring oss är stilla. Det är relativt enkelt att känna frid när ingen stör vår frid. Men vi kan inte stanna i grottan. Vi måste ut ur "meditationen" och tillbaka till livet. För det är där det finns andra människor.

Människor och möten som speglar oss. Relationer, besvikelser, missförstånd, avvisanden, förluster och konflikter. Allt det där som vi kallar känslor men som också känns i kroppen – när människor vi älskar försvinner, när planer går sönder och när någon gör oss fullständigt förbannade. Det är först där en annan fråga blir intressant: Vad händer med min yoga då?

Inte: lyckas jag behålla ett konstant tillstånd av lugn?

Utan: vad händer i mig när lugnet försvinner?

Vad händer i konflikten?

Vad händer när jag känner mig avvisad?

Vad händer när jag blir rädd?

Vad händer när någon missförstår mig – eller när jag själv har missförstått?

Kan jag stanna kvar tillräckligt länge för att observera vad som händer innan jag reagerar?

Kan jag upptäcka skillnaden mellan det jag känner och det jag gör med det jag känner?

Kan jag skapa en liten glipa mellan impuls och handling?

Kan jag urskilja?

Där blir yogans viveka – urskiljningsförmågan – plötsligt något betydligt mer än ett filosofiskt begrepp. Det blir praktik.

Och kanske är det också ett bättre sätt att förstå varför vi går in i stillheten. Inte för att stanna där. Utan för att träna någonting som vi sedan behöver när vi går ut ur grottan igen.

Människan bakom positionen

Det är också här min syn på yogaundervisning börjar. Om du tror att du kommer till mina klasser enbart för att utföra fysiska yogapositioner så tror du faktiskt fel. Inte för att vi inte gör asana. Det gör vi. Jag älskar asana. Jag kan ägna en hel klass åt fötter, bäcken, skulderblad, riktningar, stabilitet, rörelse och positionens arkitektur. Men positionen är inte människan. Min undervisning handlar om människan bakom positionen.

Det är henne jag är intresserad av. Vad händer när någonting blir svårt? Vad gör du när kroppen inte omedelbart gör som du vill? Håller du andan? Pressar du? Ger du upp? Blir du irriterad? Jämför du? Försvinner uppmärksamheten? Kan du känna en impuls utan att omedelbart följa den? Kan du ta emot information från kroppen och låta den påverka nästa val? Då har vi flyttat oss från att bara göra en position till att använda positionen som en plats för perception, uppmärksamhet och urskiljning.

Det är en av anledningarna till att jag arbetar så mycket med verbal guidning, långsamhet, andning, progression och pauser i min undervisning. Jag vill inte bara hjälpa kroppen in i nästa form. Jag vill ge människan tid att hinna uppfatta vad som händer.

Där finns också kopplingen mellan yogafilosofin och det vi idag vet om nervsystem, perception och respons – något jag arbetar mycket med i min yogalärarutbildning.

För den där lilla glipan mellan impuls och handling uppstår inte genom att vi säger åt människor att ”välja bättre”. Den behöver tränas. Att märka vad som händer, stanna kvar och orientera sig tillräckligt länge för att kunna urskilja. Och först därefter – kanske – välja.

Då är asana inte slutmålet. Kroppen blir ett redskap för någonting större. Kroppen blir en portal.

Jag har stämt möte med mig själv

Det här är inte bara en teori för mig. Under de senaste två åren har jag många gånger gått till yogamattan med sorg. Jag har också gått dit med fysisk smärta. Med vrede. Med rädsla. Med frustration. Med en kropp och ett nervsystem som inte alltid varit särskilt harmoniska.

Och jag har inte gått dit för att bli av med något av det. Inte för att komma ifrån mattan för att tänka positivt. Inte för att transformera sorgen till något vackert. Och definitivt inte för att resa mig från mattan som en lite gladare, mer harmonisk och ”bättre” version av mig själv.

Jag har gått dit för att ta reda på: Var befinner jag mig egentligen idag?

Jag undervisar många yogaklasser. Jag möter många människor. Jag pratar, guidar, observerar, håller rum och tar ansvar. Det är mitt arbete och en stor del av mitt liv. Men när jag själv går till mattan vill jag ibland få lägga ner allt det. Jag vill inte vara yogaläraren.

Jag vill inte guida någon. Jag vill inte hålla någon annans process. Jag vill inte vara social.

Och jag vill inte behöva verka trevlig och tillgänglig bara för att det råkar finnas andra människor i rummet. Ibland är det bästa jag vet att gå till en yogastudio där ingen känner mig. Att få vara anonym. Introvert och tyst. Inte för att jag inte tycker om människorna omkring mig. Utan för att jag är upptagen. Jag har stämt möte med mig själv.

Och det mötet vill jag inte småprata mig förbi. Här får svādhyāya – självstudiet, självundersökningen – en konkret innebörd för mig. Inte ännu ett självförbättringsprojekt.

Utan en vilja att faktiskt se. Vad finns här när jag för en stund lägger ner rollerna, plikterna och föreställningarna om hur jag borde vara?

Hur mår den här kroppen idag?

Vad händer med min andning?

Vad undviker jag?

Vad håller jag fast vid?

Vad är en tanke?

Vad är en känsla?

Vad är smärta?

Och vad av allt detta har jag börjat kalla "jag"?

Det är här viveka fördjupas.

För först behöver jag kunna märka att något händer. Sedan behöver jag kunna urskilja vad som händer. En tanke är inte en handling. En känsla är inte en identitet. En impuls är inte en order. Jag kan känna sorg utan att sorgen behöver vara hela jag. Jag kan känna vrede utan att ge vreden mandat över min nästa handling. Jag kan känna rädsla och samtidigt undersöka vad rädslan gör med min perception, min andning, min kropp och mina val.

Det är en annan sorts vighet än den vi vanligtvis pratar om i yoga. Vi tror ofta att vi måste vara viga för att yoga och tittar genast på kroppen. Men den kanske mest intressanta rörligheten är den mentala. Förmågan att inte fastna fullständigt i den första tanken, den första tolkningen eller den första impulsen. Att kunna upptäcka att det jag tänker inte nödvändigtvis är sanningen, det jag känner är inte hela jag och det jag först vill göra är inte det enda möjliga svaret.

Och det är här kroppen blir så viktig. För kroppen ger oss en konkret plats att öva på. Jag kan känna vad som händer med andningen när jag blir rädd. Jag kan märka spänningen som uppstår när jag blir frustrerad. Jag kan känna impulsen att fly, pressa, hålla fast eller ge upp – och träna på att stanna kvar tillräckligt länge för att urskilja vad som faktiskt händer.

Det är därför kroppen blir en portal in i något mycket större.

Mattan behöver därför inte vara platsen där sorgen försvinner. Den kan vara platsen där jag får möta sorgen, känna hur den faktiskt tar plats i mig och stanna hos den tillräckligt länge för att upptäcka att jag inte måste bli av med den för att någonting ska förändras.

För det är inte sorgen som först behöver förändras. Det är min relation till sorgen - och det är yoga.

Men får hela människan verkligen komma till yogan?

Den frågan har blivit personlig för mig. Jag har själv under den här perioden blivit portad från en yogastudio efter vad jag upplevde som en konflikt och ett missförstånd. Jag tänker inte göra den här texten till en redogörelse för den konflikten. Det är inte det som är intressant här. Men erfarenheten lämnade kvar en fråga hos mig som jag inte kan släppa:

Vad menar vi egentligen när vi säger att alla är välkomna till yogan?

Menar vi alla?

Eller menar vi alla så länge de kommer lugna, vänliga, reglerade, positiva, sociala – och någorlunda bekväma för omgivningen att ha i rummet? Det betyder naturligtvis inte att yogan ska vara gränslös. En yogalärare måste få ha gränser lika väl som en deltagare måste få ha gränser. En studio har ett ansvar både för människorna som undervisar och människorna som kommer dit för att praktisera. Och att känna vrede ger ingen människa rätt att behandla någon annan illa. Men nu blir den distinktion vi redan har arbetat med avgörande: Känsla är inte samma sak som handling.

Vrede är inte samma sak som att angripa någon.

Sorg är inte ett beteende.

Rädsla är inte en kränkning.

Att vara frustrerad eller dysreglerad innebär inte att man får göra vad man vill med andra människor. Men det innebär inte heller att själva känslan är fel. Och en människa som befinner sig i något svårt är inte ett problem som måste korrigeras för att den goda stämningen ska kunna återställas.

För om sorgen, vreden, tystnaden, frustrationen eller obekvämligheten i sig börjar betraktas som något som stör den ”fina energin” i yogarummet – något som behöver tonas ner, fixas eller försvinna för att harmonin ska återställas – då är vi tillbaka i spiritual bypassing.

Men nu på en annan nivå än när jag introducerade begreppet tidigare. Då handlade det om vad vi gör inom oss själva. Här handlar det om vad vi gör med varandra. Om vi bara accepterar vissa känslotillstånd skapar vi inte ett tryggt yogarum. Vi skapar ett smalt yogarum. Om yoga bara får rymma oss när vi är harmoniska har vi gjort yogan väldigt, väldigt liten.

En ungdomsgård för vuxna

Det är också därför jag ibland tycker att yogastudion håller på att förvandlas till en sorts ungdomsgård för vuxna. En plats där gemenskapen nästan blir själva produkten. Vi ska mötas, prata, skratta och lära känna varandra. Vi ska känna samhörighet och dela upplevelser. Och gärna gå därifrån lite gladare än när vi kom. Men jag driver inte en yogastudio för att producera gemenskap och god stämning. Jag driver en yogastudio för yogapraktik.

Gemenskap kan växa ur den.

Vänskap kan växa ur den.

Skratt, värme och fantastiska samtal kan växa ur den.

Men det är skillnad på frukt och rot. Gemenskapen kan vara en fantastisk frukt av yogarummet. Men den är inte dess rot. Roten är praktiken och därför måste den människa som inte vill delta i gemenskapen vara precis lika välkommen. Du ska kunna öppna dörren en tidig morgon, säga hej och sedan inte vilja prata mer. Du ska kunna rulla ut din matta längst bak i rummet. Du ska kunna vara trött, förvirrad, ha ont, vara ledsen och vara arg på livet. Du får till och med vara arg på mig. För jag är inte där för att du ska tycka om mig.

Som yogalärare är jag inte huvudpersonen i din praktik - jag är där som vägledare.

Min uppgift är att hjälpa dig rikta uppmärksamheten in i din egen erfarenhet. Och om jag lyckas med det kan du mycket väl möta något som inte känns ett dugg härligt. Det betyder inte nödvändigtvis att praktiken har misslyckats. Det är praktiken.

Precis som yogisen som gråter i Savasana inte nödvändigtvis behöver tröstas, behöver du inte alltid fixas, muntras upp eller dras tillbaka till den sociala gemenskapen.

Du har rätt att få vara i din egen erfarenhet utan att någon genast kräver att den ska bli en annan. Du har stämt möte med dig själv. Du får vara upptagen.

”Man behöver inte vara pigg”

Det handlar inte längre bara om en tidig morgon. Det handlar om var praktiken börjar.Den börjar inte i den människa du önskar att du vore. Inte i den människa andra människor tycker är enklast att umgås med. Inte i någon polerad, harmonisk yogaversion av dig själv. Den börjar där du faktiskt är. Därifrån kan du börja märka. Sedan känna. Sedan urskilja.

Och kanske – med tiden – upptäcka att det finns ett litet utrymme mellan det som händer i dig och det du väljer att göra med det. Det är här viveka har förflyttat sig från filosofi till praktik och från praktik till frihet.

Inte friheten från sorg.

Inte friheten från vrede.

Inte friheten från smärta.

Utan en större frihet i relation till det du upplever. Det är för mig något helt annat än att försöka bli harmonisk. Det är att bli mer medveten. Mer urskiljande. Mer kapabel att välja sitt svar. Mer fri.

För yoga är inte en väg runt det mänskliga. Yoga är en väg rakt in i det.

Och därför är du mer än välkommen till min studio, precis som du är. Med sorgen, glädjen, ilskan, tröttheten, rädslan eller vad du än bär med dig.

Namasté

/Laila