Sanning är inte alltid omedelbar – det som skymmer den, skingras först

Jag har under många år låtit Patanjali och Yoga Sutra fungera som ett slags etisk och existentiell kompass i livet. Som ett system och språk för ansvar, urskiljning och mänsklig mognad. Sutrorna talar, på ett stillsamt men konsekvent sätt, om hur den enskilda individens sätt att leva faktiskt spelar roll i relationer, i samhälle och i hur vi bidrar till världen omkring oss.

Samtidigt finns det hos Patanjali en påfallande medvetenhet om våra begränsningar. Han utgår inte från att vi ser klart, utan tvärtom från att vi ofta är förblindade. Inte av illvilja, utan av mänskliga mekanismer så som, identifikation, rädsla, begär och vana. Det är här hans tänkande blir så djupt ödmjukt. Han kräver inte insikt som utgångspunkt, utan erkänner förvirring som ett mänskligt faktum.

Just därför blir yogans väg inte moralistisk. Den handlar inte om att vara felfri, utan om att gradvis ta ansvar för hur vi ser, tolkar och agerar. Klarhet uppstår inte genom att lägga till något nytt, utan genom att det som förvränger långsamt får mindre grepp. Steg för steg. Lager för lager.

I Yoga Sutra 2.52 formulerar Patanjali detta med stor precision. Han säger inte att sanning skapas. Inte heller att insikt produceras. Han säger att det som täcker ljuset försvagas. Det är slöjan som tunnas ut, inte ljuset som tillkommer. Jag brukar leka med ordet avslöja. Inte avslöja i betydelsen dramatiskt blottläggande, utan att varsamt avlägsna det som skymmer. Sanning är i den meningen inte alltid omedelbar, den klarnar när det som står emellan får släppa taget.

I mitt eget liv har jag använt kleshas, de krafter som skymmer seendet, som ett sätt att förstå både min personliga resa och det större mänskliga mönstret. Den fördjupningen har jag skrivit mer utförligt om i min första bok Jag ska förändra hela världen lilla mamma – egot blossar innan det dör, där kleshas blir ett språk för hur egot både skyddar och begränsar oss, innan det gradvis får släppa taget.

Men redan på en övergripande nivå rymmer Yoga Sutra något mycket befriande, insikten att vi inte behöver börja med klarhet för att leva ansvarsfullt. Det räcker att vara villig att se sin egen del, sin egen blindhet och sitt eget bidrag. En sorts visdom som kan bära både ett liv och ett samhälle.

Med det sagt vill jag förtydliga att i yogans filosofi börjar allt med etik. Inte med kroppen, inte med prestation, inte med upplevelse utan med hur vi förhåller oss till sanning, makt, ansvar och integritet.

Yama och niyama, de första två stegen i yogans åttafaldiga väg, är inte personliga livsstilstips. De är en etisk grund för att kunna leva i relation till andra, till samhället och till oss själva.

Ahimsa handlar om att inte skada.

Satya om sanningsenlighet.

Asteya om att inte ta det som inte ges.

Brahmacharya – varsamhet med livsenergi, måttfullhetAparigraha om att inte samla inflytande, status eller makt på andras bekostnad.

I niyama ryms sauca – renhet, klarhet (inre och yttre)

Santosha - tillfredställelse, förnöjsamhet

Svadyaya – självstudium och villigheten att se sina egna blindfläckar.

Sauca – klarhet i intention och riktning.

Tapas – discilin, inre värme och modet att stanna kvar när något skaver, istället för att vända bort blicken.

Ishvara - överlämnandet till något som är större än egot.

Det är så här jag har försökt leva mitt liv i snart tjugo år. Inte för att det är enkelt – tvärtom gör det ofta livet mer krävande. Att leva i linje med yama och niyama förenklar inte tillvaron genom snabba svar eller bekväma genvägar. Det förenklar på ett annat sätt. Nämligen genom att minska glappet mellan det jag känner, det jag tänker och det jag gör. Att låta kropp, sinne och själ att höra ihop. Det gör mig inte till en bättre människa i någon moralisk rangordning, men jag försöker med det göra mig själv mer sammanhållen och mer ansvarstagande för vad jag själv bidrar med i relationer, i samtal och i det större sammanhang jag är en del av.

Det är lätt att tänka att dessa principer hör hemma på yogamattan eller i det privata livet. Men i själva verket är de samhällsetiska verktyg. De tränar vår förmåga att leva tillsammans, bortom identitet, religion och ideologi. När Dalai Lama talar om en sekulär etik menar han just detta, ett gemensamt moraliskt ramverk som inte kräver tro, utan ansvar, urskiljning och konsekvenstänkande. En etik som inte vilar på dogm, utan på mänsklig erfarenhet.

I yogans språk handlar detta om att kunna skilja mellan det som känns bra och det som är sant. Mellan berättelser och pramana, tillförlitlig, verklighetsförankrad kunskap, det som i yogisk mening kan beskrivas som universell sanning. Yama och niyama hjälper oss att orientera oss i sammanhang där makt, känslor och berättelser annars lätt tar över. De är inte till för personlig förfining, utan för kollektiv mognad.

Det är utifrån detta jag vill skriva om något som vid första anblick kan framstå som en mediedetalj, men som i grunden rör samma etiska kärna, hur makt legitimeras genom berättelser och hur vi alla formas av det.

Den senaste tiden har det riktats omfattande och i många avseenden berättigad kritik mot Norges kronprinsessa Mette-Marit för hennes dokumenterade kontakter med Jeffrey Epstein. Kontakterna skedde efter att han dömts för sexualbrott, hon var vid tiden kronprinsessa och mamma till en tonårsson. Frågor om omdöme, ansvar och legitimering har därför med rätta hamnat i centrum.

Samtidigt upplever jag att något annat hamnar i skymundan nämligen mediernas eget ansvar i hur liknande omdömesbrister behandlas. Jag såg nämligen nyligen Skavlan i SVT, där Bill Gates intervjuades i ett varmt, tillitsfullt format. Skilsmässan från Melinda French Gates nämndes, men helt frikopplad från Gates långvariga och väldokumenterade kontakter med Epstein, kontakter som Melinda själv offentligt har sagt bidrog till att äktenskapet tog slut. Detta är inte spekulation eller skvaller, utan väl belagda uppgifter.

För mig väckte detta en tydlig inre och ett stilla obehag. Det här är inte skrivet i affekt och inte i syfte att misstänkliggöra. Det är ett försök att formulera en medieetisk reflektion.

När public service ger en av världens mest inflytelserika personer en scen, i ett format som signalerar förtroende och respekt, samtidigt som centrala etiska sammanhang utelämnas, då förskjuts något. Narrativet får företräde framför satya – sanningsenlighet.

Det spelar egentligen mindre roll om detta beror på förhandlade intervjuvillkor, juridisk försiktighet eller programmets samtalsform. Resultatet blir detsamma. Nämligen, publiken möter en förenklad bild där allvarliga omdömesfrågor hamnar i bakgrunden. Här tappar aparigraha sin betydelse, alltså principen om att inte samla inflytande och status utan ansvar.

Att avfärda detta med att det bara är en talkshow räcker inte. Skavlan är normbildande och har ett mycket högt förtroende hos många tittare. För de flesta signalerar programmet att detta är en person som är värd att lyssna på. Men då uppstår en rimlig fråga, varför granskas Mette-Marit hårt, medan Bill Gates möts betydligt varsammare? Är det för att omfattningen av hans kontakter ännu inte är fullt kartlagd? Eller för att vissa maktpositioner helt enkelt behandlas annorlunda?

När en sådan intervju sker utan sammanhang i ett fall där frågor om makt, sexualbrott och kollektiv blindhet är centrala, är den inte neutral. Den bidrar till ett visst sätt att se och även det är en handling, med etiska konsekvenser.

Jämförelsen mellan Mette-Marit och Gates är därför relevant. Båda har visat bristande omdöme i sina kontakter med Epstein. Ändå bemöts de olika. Det säger något om vilka vi förväntar oss ansvar av och vilka vi tenderar att ursäkta.

Om intervjun dessutom, vilket är vanligt i dessa sammanhang, varit förhandlad och villkorad, med tydliga gränser för vad som får kopplas samman, då förskjuts rollen ytterligare. Då rör vi oss bort från journalistisk granskning och närmare iscensatt kommunikation. Och enligt mig är det något som förtjänar eftertanke.

För mig är detta inte bara en teoretisk fråga. Jag märker hur jag själv har formats av att under lång tid leva nära yogans etiska ramverk. Yama och niyama tränar inte lydnad, de tränar urskiljning. Svadhaya lär oss att se våra egna försvar, men också att uppmärksamma kollektiva mönster. Viveka, förmågan att skilja mellan det som bär och det som brister, blir med tiden något man känner snarare än tänker.

Kanske är det därför jag inte längre utan vidare accepterar vissa berättelser. Inte för att jag vet mer än andra, utan för att jag har övat mig i att stanna upp när något inte riktigt hänger ihop och där pramana saknas.

Det här handlar inte om att döma individer eller kräva moralisk perfektion. Yoga handlar inte om fläckfrihet, utan om ärlighet i relation till verkligheten. Den frågar inte bara vad vi gör, utan vad vi bidrar till. Vilka berättelser vi förstärker. Vilka samband vi utelämnar. Vad vi väljer att inte se. I det ska vi försöka att inte bli misstänksamma eller hårda, utan vi ska bevara vår förmåga att se klart. Att hålla satya levande även när den stör berättelsen.

För om detta förhållningssätt kan bära ett enskilt liv, kan det också bära ett samhälle. Yama, niyama och pramana är inte ideal för de invigda eller de andligt intresserade de är grundprinciper för hur makt kan utövas med ansvar, hur berättelser kan hållas i relation till verklighet och hur gemensamma rum kan förbli mänskliga. Och behovet av detta har sällan varit större än nu.

För när dessa principer tappas bort reduceras etik till image, sanning till narrativ och ansvar till något som alltid ligger hos någon annan. Att återvända till dem, både personligt och kollektivt, handlar därför inte om moralisk perfektion utan om mognad, om att minska glappet mellan det vi säger oss stå för och det vi faktiskt bidrar till. Kanske är det där vår största utmaning och vårt största ansvar ligger just nu. Att avslöjas, inte för att avslöjas i någon dramatisk mening, utan för att låta himlen få vara det den redan är. För oavsett om det är moln eller slöjor som symboliskt tillfälligt skymmer vår blick, är himlen alltid blå där bakom. Det är inte sanningen som saknas – det är seendet som ibland behöver klarna.

Lyssna på Melinda Gates sätt att avtäcka det som redan finns, inte peka ut eller anklaga.

Det som berör mig mest i det Melinda gör är inte det hon säger – utan hur hon säger det. Det är inget avslöjande i den ytliga meningen, ingen anklagelse, inget behov av att övertyga. Det är ett avklädande. Hon tar av sig det som inte längre är hennes att bära. Och just därför blir det också tydligt: det hon talar om kan inte rymmas i berättelsen om ”några middagar”. Språket bär för mycket tyngd för det. Med ett stilla, återhållet uttryck markerar hon att det som var smutsigt och smärtsamt inte längre tillhör henne. Hon lämnar tillbaka ansvaret där det hör hemma, utan dramatik och utan försvar.