Hjärtat som fortfarande vill tro

Det finns människor som får de mest kärleksfulla själarna att sluta tro på kärleken.

De bryter inte bara hjärtan — de löser upp hela din känsla av vem du är.

De kommer in i ens liv som något vackert, nästan ödesbestämt. I början verkar de nästan magiska. De ser dig, lyssnar, speglar allt du längtat efter att någon skulle förstå. De fångar ditt ljus, dina drömmar, och blir allt du längtat efter — den som äntligen förstår, den som får dig att känna dig utvald.

Och du öppnar dig. Du tror. Du ger allt. Du tror att du äntligen har hittat hem.

Men långsamt förändras något. Värmen blir sval. Orden blir vassa. Kärleken känns inte längre fri — den blir villkorad, som något du måste förtjäna. De drar sig undan, vrider på dina ord, får dig att tvivla på vad som är sant och vad som bara är din egen fantasi.

Du börjar väga dina ord, läsa deras humör, leta efter den där första glimten av närhet som plötsligt är borta. Till slut går du på tå, försöker väcka liv i en version av dem som kanske aldrig ens fanns.

Och kvar står du — med ett hjärta som fortfarande vill tro.

Och hur förvirrande är inte det.