Jag har alltid haft en speciell relation till skrivandet. För mig är det en plats där tankar får tid att växa, där ord får forma sig till något mer än bara snabba reflektioner. Det ger mig tid att verkligen känna efter och strukturera mina tankar på ett sätt som gör dem både begripliga och meningsfulla. Jag har alltid skrivit dagbok, och i mitt förråd står en hel låda fylld med gamla böcker från olika perioder i mitt liv. Man skulle kanske kunna tro att min Yogatrilogi, som jag skrev i början på 2020-talet, är ett sätt att återge det jag skrivit om i mina dagböcker. Men sanningen är att det inte finns något direkt från de där dagböckerna i trilogin. Yogatrilogin är snarare en annan sorts dagbok – en berättelse om min resa sedan yogan kom in i mitt liv.
Efter att den senaste boken i trilogin publicerades har jag inte skrivit så mycket. Tanken på att börja blogga har funnits där länge, men först nu känner jag att jag vill ge det ett försök. Jag har ingen plan att skriva varje dag, men kanske när skrivlusten faller på, kanske när jag har något jag vill dela eller när en tanke känns särskilt värdefull att fånga. Och varför just nu? Kanske är det för att jag snart fyller jämt och jag känner att det är en perfekt tid att ge mig själv denna lilla gåva. Jag har alltid velat fira stora och små stunder på ett sätt som känns meningsfullt, och den här gången har jag valt att göra det med en resa till Indonesien – som en present till mig själv. För Indonesien har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Under stora delar av 90-talet bodde jag där, arbetade där och skapade ett stort socialt nätverk. De år jag tillbringade där formade mycket av vem jag är idag, och det känns som en plats där jag alltid har känt mig hemma.
När jag fyllde 30 firade jag det på Lombok, och nu, 30 år senare, ska jag fira min stora dag, på Bali. Den här resan känns inte bara som en återkomst till en plats, utan också som en återkoppling till allt jag upplevt där och den livsresa jag har gjort. Jag tror att mycket av den jag är idag har rotat sig där, i de människor och erfarenheter som har präglat min tid i Indonesien. Och kanske, vem vet, kommer de här tankarna och reflektionerna att hitta sitt hem här i bloggen.
Men bloggen kommer inte bara att handla om resor eller om platser som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag vill också använda den här platsen för att reflektera över andra delar av mitt liv – om förändringar, om vardagens små och stora ögonblick, om min yogapraktik, både som utövare och som yogalärare, och hur allt det fortsätter att påverka mig. Jag hoppas kunna dela tankar om de saker som berör mig just nu, kanske om hur jag ser på livet, relationer och vad det betyder att vara människa i dagens värld. Och kanske jag till och med delar några citat från min Yogatrilogi, som på något sätt fångar den plats jag är i just då. Jag kommer också att samtala om andra litterära verk som korsar min väg, böcker och författare som har påverkat och inspirerat mig på sätt jag kanske inte kan sätta ord på ännu. Jag ser fram emot att dela den resan här med er.
Gungung Agung, Balis majestätiska berg, har alltid varit en symbol för mig. Från Lombok, där jag tillbringade så många år, var det som ett landmärke – alltid där, alltid synligt, en ständig påminnelse om något större än mig själv. Men när jag såg Gungung Agung på den tiden, när jag var yngre och mitt liv var mer ett virrvarr av frågor och osäkerheter, var jag inte alls som berget. Jag var inte stabil som Tadasana, bergets asana i yogan, som symboliserar att vara rotad och balanserad. Jag var vilse, på en lång resa för att hitta mig själv. Jag minns att när jag såg berget så kunde jag inte förstå då, det som berget representerade – en inre styrka och förankring.
Det var under de åren i Indonesien, som jag började min egen inre resa – en resa som man inom yogan kallar självstudier, svadhyaya. Frågorna som jag ställde mig själv då var många: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Hur kunde jag bli den jag är? Vad är jag ämnad att vara? Jag letade ständigt svar och jag förlorade mig själv många gånger på vägen, men något i mig, som jag ser tydligare och tydligare nu, började ta form där och då. Nu kan jag se det som om att Gungung Agung stod där och tålmodigt påminde mig om den styrka som var möjlig att nå, även om jag inte förstod det just då.
Yogan kom in långt senare i mitt liv som en nyckel, som blev den plats och det verktyg som med alla erfarenheter kunde börja bygga en grund för vem jag är idag. Jag ser nu, när jag blickar tillbaka, att det var mycket av de årens resande, både fysiskt och mentalt, som ledde mig fram till yogan. Jag hittade en plats av inre balans, där jag började förstå att stabiliteten handlar om att vara rotad trots allt som händer omkring oss.
Det var på dessa resor, genom alla svårigheter och lärdomar, som jag sakta men säkert började få kontakt med något större och har kunnat känna och förstå att jag hittat mitt dharma. Min uppgift i livet. Gungung Agung, som alltid var där i horisonten, har blivit för mig mer än bara ett fysiskt berg – det blev en symbol för den stabilitet jag till slut hittade inom mig själv. Jag kan nu se att jag, precis som Tadasana, har blivit mer rotad och öppen för livet, även om jag förstås tappar bort mig själv flera gånger på vägen. Det är en del av resan – att ibland tappa sig själv och sen hitta vägen tillbaka. Men basen, den stabila grunden som jag har byggt upp efter mina resor, har alltid funnits där och det är från den stabiliteten som jag delar med mig av yogans kunskap till alla som är villiga att lyssna och ta emot.
Jag längtar till att komma tillbaka till detta land och denna plats som har betytt så innerligt mycket för mig och min personliga resa. Och i det inse att Gungung Agung är inte längre bara ett fjärran berg som jag tittade på från avstånd, utan ett påminnelse om att vi alla har potential att hitta den inre stabiliteten – även när vi känner oss vilse, för det är genom att vara vilse som vi hittar oss själva.
Comentarios